Max - 30kg kärlek

Max. Den finaste av vänner.

40 minuter. Så länge vill jag minnas att det tog när Max kom hem till oss innan vi blev en flock. Han kom in i vår lägenhet, liten (8v), rädd och saknade sin mamma. Ynklig gick han runt och pep innan han utmattad somnade en stund på golvet. När han vaknade var det som att han hade fötts hemma hos oss och han blev det självklara centrumet i mitt och Peters liv. Från början fick han inte sova i sängen och han var så liten och klumpig att han heller inte kunde komma upp. Men så, när han lärde sig det så somnade vi varje natt utan Max i sängen och vaknade varje morgon av att han låg mellan oss och flinade. Sedan dess har vi tre delat säng varje natt i nära 11 år.

Flinar är en sak som vissa hundar (och dalmatiner i synnerhet) gör. Max gjorde det både när han var glad – som när vi kom hem – eller när han gjort nåt bus. Han var hysteriskt söt när han skrynklade ihop hela sin prickiga nos!

Ett litet, litet flin. Svårt att fånga på bild.

Vi har gjort typ allt med Max. Vi har liftat, åkt buss, tåg, bil och färja. Vi har bott på hotell, vandrarhem, fjällstation och i tält. Vi har fjällvandrat, haft honom med på fest, plockat svamp, varit i storstan samt sprungit sex mil i ett svep som längst. Han har varit med oss på nästan allt. Varit med mig på nästan alla löprundor sedan han blev ett drygt år.

Vi har räddat livet på honom minst två gånger. En gång då han råkade hoppa ut genom fönstret på Brahehus och Peter (den hjälten!) orkade hålla emot och dra upp honom (han bar sele) så att han inte föll tiotal meter ned mot stenar. Eller som den gången då han trillade i Motala ström (ca 2m ned) och jag fick klättra ned på en stege för att lyfta upp honom (inte helt enkelt!). 

Dalmatiners brukar sägas vara enmanshundar. Max var en tvåmanshund – min och Peters. Visst fanns det andra människor som han gillade, men de allra flesta valde han att ignorera. Med mig och Peter kunde han vara nästan löjligt rättvis i sina kärleksbetygelser. Vi satt alltid i soffan och gosade om kvällarna. Först kunde han gå till mig, pussas, gosa, vilja bli klappad – för att sedan omedelbart gå till Peter för samma sak. Han ville alltid att det skulle vara vi tre. Helst med Max i mitten. Jag minns när jag kom hem från Indien efter att ha varit borta i ca två månader. Max blev helt tokig. Han skrek och sprang runt som tokig och var nästan utom sig av lycka. Max älskade verkligen sin flock. Och vi honom. En natt för ett par år sedan smög sig Peter närmare mig i sömnen, kramade mig och mumlade: ”Jag älskar dig Max”. Kanske blev jag lite stött just då, men det kan symbolisera hur tighta vi tre var. Vi var en flock, en familj.

Max har varit den bästa av vänner. Han har fått vardagen mindre grå, ledsna dagar mindre ledsna och glada dagar gladare och gett mer kärlek än som finns i universum. Han har alltid funnits där för kramar och gos. Han har varit olydig, dryg och ständigt hungrig, men mest alldeles alldeles underbar. Jag vet knappt vem jag är utan att vara Max matte. Vill inte ha en vardag utan hundpussar, trängsel i sängen, gos i soffan och mys i skogen.

Jag önskar att jag gett honom mer gos, mer mat som han gillade, att vi gjort fler roliga saker. Jag önskar att jag aldrig skällt på honom och att vi haft mycket mer tid. Max dog i helgen. Han var 11 år, hade hjärtsvikt och skyhöga levervärden. Nu fick han även svåra smärtor i ryggen samt att han hade vätska i buken. Mot slutet kunde han inte riktigt springa eller busa som han alltid annars gjorde. Han hade svårt att hoppa upp i sängen vilket gjorde honom olycklig och han hade problem med magen. Max blev 11 år, vilket motsvarar drygt 85 människoår. Han hade haft ett bra och långt liv.

Men det är så oändligt tomt här hemma. Allt från hans tomma skålar och filtar till soffan där vi alltid satt och gosade eller sängen där vi tre alltid sov, påminner om honom. Jag väntar på att få höra hans tassar mot parketten och få se honom komma yrvaken runt hörnet. Jag saknar honom så att det gör ont. Och jag hatar att han nu ligger själv under äppelträdet (han älskade äpplen!!) i stugan. Även om han älskade stugan och fick med sig sin älskade Ru (leksak från McDonalds som han haft i säkert 8 år utan att ha sönder!). Han ville inte vara själv. Han ville att det skulle vara vi tre. Det vill jag med. 

 

Mest av allt hatar jag att aldrig mer få träffa honom. Inte få krama honom och pussa hans öra med en hjärtformad prick på. Att inte få gosa med honom i soffan eller gå tillsammans i skogen. Jag hatar att Max inte finns och jag saknar honom av hela mitt hjärta.

Vårrullen. Varje vår, när det blivit tillräckligt varmt och vårligt så rullade Max. Det var det säkraste vårtecknet. 

Älskade fina Max, tack för tiden vi fick ihop. Vi saknar dig oändligt här hemma och vi hoppas så att du äter älgfärs och sover på mjuka duntäcken i hundhimlen. Galna, underbara du!

Max 30kg kärlek (en lite halvfånig blogg som jag gjorde en gång i tiden)

Veckans bästa

...tre saker (och det är bara tisdag! Lägger in en för onsdag med):

1. Zara Larsson. Inte för att hon framför min typ av musik utan för att hon är så otroligt cool och inspirerande och en person som imponerar stort på mig. Hon är 17bast i en bransch där du är enormt utsatt som ung (kvinna) och hon bara vägra göra det lätt för sig. Hon står upp för det hon tycker är rätt, vägrar ta skit och vågar peka finger åt de som (läs: gubbslemmen) som trycker ned henne. Läs gärna hennes blogg (om ni missat stormen i media och på twitter...) om hur hon hanterar de män som vill örfila henne eller på annat sätt trycka ned henne med nedsättande tillmälen. Och nu pratar vi alltså om etablerade vuxna män som ger sig på en sjuttonåring. Två lysande blogginlägg hittas HÄR och HÄR. #backazara 
2. Fotrally. En tävling som mest liknar nåt taget ur skräckroman "Marathonmarschen" av Stephen King. Du går tills alla utom vinnaren "stupat". Du får 20min /dygn för att använda den rullande bajamajan, annars ska alla gå i samma tempo. Förra året gick galenpannorna i 55 timmar!  Men anledningen att detta hamnar på veckans bästa lista är för att två av dem i år gick i 87 timmar och 45 minuter!!! G.A.L.E.T! Inte nog med det, bästa kvinna gick i 69 timmar och slog debutantrekord med 35 timmar! Ursäkta antalet utropstecken, men detta är helt galet. Jag framstår som helt normal i jämförelse :-)
3. Mig själv. Jag tog mod till mig och sprang tusingar för första gången för i. år. Istället för att skämmas för detta är jag stolt som en tupp att jag gjorde det. Inte ens särskilt jobbigt och jag slog till med fem st med snittfart på 3:54 snabbaste på 3:50 (och detta var inte på bana). Detta är jag nöjd med, även om jag brukar ta dem snabbare, med tanke på hur länge sedan det var sedan sist...
4. Vädret. Imorgon kommer värmen! Först blygsamt med 24C för att sedan öka till typ 30C på lördag! Tack gud. Jag kommer att jobba från torpet resten av veckan.

Same procedure as last year?

Förra året snubblade jag på en löptur på midsommarafton och slog sönder hela knät. Ett rejält krossår som sedan vätskade och varade länge efteråt. Jag hade ca en mil kvar efter fallet och fick springa hem med gråten i halsen. 

I morse gav jag mig av från min farmor och farfars sommarstuga för att springa en favorittur runt sjön. Det blev en fin tur och jag träffade bland annat en trio tjädrar och en stor älg. Men ca 4km innan jag kom tillbaka snubblar jag på en pytteliten sten (likt förra året) och faller handlöst (som förra året) och slår i axel, överarm, armbåge, händer, höft och knä (samma som förra året). Min jacka och mina tights går sönder (som förra året) och det gör ont som F-N (som förra året)!! Jag blöder från händerna och knät och har rätt långt hem, ingen mobiltelefon (som förra året). Efter att ha jämrat mig vid vägkanten ett tag så haltar jag smålöpande hem.

Så, helt nykter har jag två år på raken lyckats med att nästan slå ihjäl mig runt midsommarafton. På grund av en liten, liten sten. Vissa midsommartraditioner bryter jag gärna.

Hemligheten med löpning (och livet!?)

Att springa handlar att vara närvarande i nuet och om rörelse framåt men inte sällan om att testa sina gränser. Hur långt, hur fort, hur ofta? En sak löpningen lärt mig är just att flytta gränser. Jag har massor av gånger upplevt att något jag tidigare sett som ouppnåeligt sedan känns som vardagsmat. Innan jag sprungit mitt första Lidingölopp var jag orolig över att inte komma i mål. Efter att jag kommit i mål tvivlade jag aldrig på min förmåga att springa tre mil. Det var alltså allt som krävdes, att jag en gång fixade sträckan.

Första gången jag sprang över en mil var min första gräns. En mil var långt för mig då och att styra stegen mot 3,5km spåret efter att ha fixat 10:an kändes stort. Det gick, såklart, och efter det var en mil inte längre lång. Och känslan efteråt... som att ha bestigit Mount Everest. 2008 beskriver jag en tydlig bergsbeskrivning här, en tur som idag är både vardagsmat och en favorit.

En skulle kunna tro att en blir blasé efter ett tag, att en slutar att passera sina gränser (om en inte fortsätter springa än längre). Så är det inte. Även om jag numer vet att jag kan springa 9mil på raken eller (teoretiskt) klämma 5km på ca 20min så kan jag korsa gränser på andra sätt. Under våren har jag av olika skäl mest lallar runt i för mig mellanmjölkstempo. Att sedan öka farten och springa snabbt kändes som jag skrev om i förra inlägget väldigt tufft. Svårmotiverat och jag hittade på massor av ursäkter. Men, så gjorde jag det. Fick tummen ur och sprang snabbt. Sedan dess har jag klämt in snabbdistans varje vecka (igår 5km på 21 blankt!). Det känns inte längre tufft och jag hittar inte på ursäkter. Jag ser tom fram emot det. Jag har åter hittat snabbheten. Jag har alltså passerat en gräns som jag visserligen passerat förr, men blev ändå förvånad över hur lätt det går att springa snabbt nu.

Det är även tydligt att avstånd är olika saker för olika personer. Jag har ofta på frågan om jag morgonjoggat svarat att jag bara hunnit med en kortis om sju kilometer fått förvånade blickar och utrop om att "men det är väl inte alls kort!" Då är det min tur att bli förvånad för allt under en mil är väl kort? Folk tror vidare att jag är sarkastisk när jag berättar att jag inte alls springer så mycket, bara 5-7mil i veckan. Men jag jämför mig ju med de som springer 100miles och inte med de som inte är löpare. Och det fina är att de som tycker 7km är långt bara är ett pass på över en mil för att flytta sin gräns.

För att komma till poängen så tror jag att det är med livet som med löpningen. Vissa saker känns så oöverstigliga att en inte ens vågar/vill/ids testa. Men när en väl tagit steget, när en en gång testat det som känns omöjligt, så har en svårt att förstå hur det kunde verka skrämmande alls. Så gåtan torde vara varför vi inte vågar oftare?

Och jag vet. Hopplöst pretentiös titel på detta inlägg.

Blåst på snabbdistansen?

Först en bekännelse. Förutom några lama backintervaller och lite halvhjärtad fartlek så har jag inte sprungit kvalité (dvs intervaller eller snabbdistans), sedan... Januari. Pinsamt. Till del har det sina skäl, men till stor del är det för att jag har "väntat på rätt tillfälle". En bra dag att springa snabbt. Men så fort jag tänkt snabbdistans så har det blivit väldigt blåsigt. Eller så har jag sovit dåligt. Eller så kanske jag jobbat över till sent. Eller, ja, ni hör ju, jag har drabbats av bortförklaringsinism. Ofta tämligen taggad kvällen innan och även på morgonen, men när väl springskorna kommit på framåt em så har jag resonerat mig till en annan fart. Kanske en skön tur i skogen, kanske lite längre, men inte snabbt, "det blåser ju för mycket". Så idag bestämde jag mig att det får väl blåsa orkan och gå skitlångsamt, men i em blir det snabbdistans!! Jag laddade hela dagen. Berättade för min löparkollega på jobbet så att jag inte skulle kunna ändra mig. Men...

Först fastnade jag på jobbet. Kom därifrån först 17:45 och hade något samtal ytterligare kvar att beta av på kvällen. Så, när jag kom ut ur Stadshuset blev min första tanke: "nej, det blåser för mycket." För det blåste faktiskt. Men kom. Igen.

Lite stolt kan jag dock avkunna att jag fann ett strå av beslutsamhet, brände hem på cykeln, bytte om och drog iväg innan jag hann tänka mer. 5km 21:14 och det var inte ens särskilt jobbigt. Trots blåst.  

"Ta orättvisor personligt"

Nu avslutas strax Amnesty årsmöte 2015 som har ägt rum i Umeå. Vi har avhandlat motioner om strategiska mål och långsiktig inriktning, om att säkerställa vårt arbete med och för individer etc.

 

Inledde årsmötet med coola glajjor och duckface :-) 

Som alltid är det fantastiskt peppande och engagerade att träffa över 100 MR-aktivister som brinner för att göra världen bättre och att tillsammans kunna göra världen mer rättvis;  som tar orättvisor personligt.

 

"Tortyr river upp sår"

Jag tackar för förtroendet att bli omvald till svenska Amnestys sektionsstyrelse (högsta beslutande organ mellan årsmöten) som vice ordförande. 

Förutom årsmötande bjöd Umeå på underskön morgonlöpning längs älvstranden.

 

Umeälven! 

Himmel eller hav (och skavsår på hakan!)

I helgen har jag och P återigen varit flitiga ute i stugan. Med risk för tjat, vi är löjligt stolta över det vi lyckas knåpa ihop! Målat, tapetserat, slipat etc, även om där finns skavanker så imponerar jag (föga ödmjukt) mig själv. I helgen har vi flyttat in i vårt nya sovrum (och målat klart golvet i det andra)! Med vita golv och delvis vita väggar blev vårt nya sovrum precis som vi ville ha det; fräscht, rymligt och ändå mysigt. Dock även väldigt ljust, vi vaknade båda tidigt av allt ljust som flödade in.

 

Vi har även hunnit med att bo en natt på Söderköpings brunn i helgen (Peter bjöd!) där vi både SPA:ade och åt väldigt god mat. Väldigt härligt och otroligt passande väder då det spöregnade medans vi bubblade i värmen! Mindre härligt var att jag beslutade mig för att springa från stugan till Söderköping. Det är ca 2 mil och en rätt fin tur i vanliga fall. Men det var under 10C, blåst och regn hela vägen till Sörping. Jag var både genomsur och isande kall när jag kom fram, dessutom hade jag fått skavsår. På hakan! Min dyra regnjacka hade skavt på hakan så att jag fått ett sår! Detta kände jag i kylan inte alls av. Det ser ut som att jag trillat på cykeln. Kall tur, men jag fick två friska mil i benen :-)

Skön och händelserik helg som även involverade middag hos våra fina grannar ute till torps, plantering samt musjakt.

 

Att vakna tidigt har sina fördelar, söndagmorgon var fantastisk!

 

Himmel eller hav (sjö)? :-) och Marre-Maräng såklart!

Mat

Detta med mat är ett känsligt ämne. Något som vissa gillar (typ bröd) ser andra nästan som gift. Därför tänker jag inte berätta vad en bör äta. Däremot är det min bestämda uppfattning att en inte bör kasta mat. Lite har jag detta efter min far, han är dock aningens extrem, jag anser ändå att livet är för kort för att pina i sig otäck mat (men det undviker jag att köpa). Det jag även försöker göra är att vara noga med är att se till att äta upp mat innan det blir (för) dålig. Som den goda pastasås som jag gjorde för en tid sedan genom att ugnsbaka skrumpna tomater och ledsen spenat.

Eller som idag när grädden visade sig gå (ha gått om vi ska vara petiga) ut i datum. Då var jag tvungen att ha grädde till mina kesopannkakor. Fick offra mig liksom :-) :-) 

200 grader (?)

Ibland får jag för mig att det vore bra att ibland ha sulor när jag springer. Och när jag nu har känt ett stort behov av fotmassage (en punkt under foten som känns som att den behöver tryckas på) så tänkte jag att fötterna behövde lite extra TLC och grävde fram det par sulor som jag köpt å gömt i garderoben. Det var sådana formbara som man lägger in i ugnen en stund för att de sedan ska forma sig efter just ens egna fötter. Sagt och gjort. Jag läste instruktionerna både en och två gånger innan jag la in sulorna på 200 grader där de skulle vara i max tre minuter.

Jag hann dock knappt stänga ugnen innan de i princip tappade all form och rullade ihop sig! Jag som gjort detta med bra resultat en gång förut blev förvånad - vad hände nu liksom!? Snabbt som attan tar jag ut de redan skållheta sulorna där sulans tre lager redan börjat släppa från varandra. De är supersladdriga och såklart jättesvåra att pilla ned i skorna. Hälen har helt tappat sin form och sulorna blir knöliga när de sakta svalnar. Jag är förvånad - såhär skulle det ju inte bli! Detta hade gått kalasbra sist! Jag sticker ut å springer i dem i alla fall. Det känns sådär. Ute i skogen fundrar jag på vad som kan ha gått fel. Jag gjorde ju precis som instruktionerna. 

Så småningom formar sig en misstanke som bekräftas när jag kommer hem och läser instruktionerna igen. Låt mig säga såhär: Fahrenheit och Celsius är inte samma sak.

(Till mitt försvar, vem f-n använder Fahrenheit?!?)

"Man har saker längre än vad man gör dem"

När jag var liten och otåligt ville få nåt "konstverk" eller hantverk som min farmor hjälpte mig med klart så brukade hon citera sin mamma och säga "Man har saker längre än vad man gör dem". Ergo var lite noggrann under en kort tid så blir du nöjd under en lång tid. Det är såklart sant. För även om man (läs: jag) otåligt vill bli klar snabbt så kan jag sedan irritera ihjäl mig på de ställen där det synts att jag slarvat.

Förra sommaren lät vi bygga ut vår sommarstuga med två extra rum. Nu är det vi som ska göra klart dem invändigt. För två veckor sedan slipade och spacklade vi hela påskhelgen. Vi blev helt ledbrutna av slit men hann både spackla, slipa och måla taken (allt två gånger). Denna helg var det dags för tapetsering. Vi är totala rookies på sådant här och har båda tummen mitt i hand. Dessutom är vi otåliga och slarviga. Jag vill dock ändå hävda att "Easy-up"-tapeter är en total lögn. Men efter mycket slit och hela lördagen lyckades vi få ett rum klart. Stoltheten var total! 

 

Den blåmönstrade fondväggen som ser lätt hysterisk ut är mycket finare IRL. Som synes hann vi även slipa och grundmåla golvet.

På söndagen skulle vi tapetsera lilla rummet. Denna tapet är rätt tunn jämfört med de i andra rummet och när vi satt upp första våden så visade det sig att det syntes var det var gips (grått) och spackel (gråvitt)! Det lyste alltså igenom och såg inte klokt ut. 

Egentligen hade vi nog velat ha målade väggar. Men eftersom vi inte hade trott att vi skulle kunna spackla tillräckligt snyggt så valde vi tapeter istället för att en tapet är lite mer förlåtande för skavanker än färg. Nu visade det sig att:

1) vi var jäkligt bra på att spackla
 och,

2) vi fick lov att måla väggarna i alla fall (för att det inte ska lysa igenom tapeten).

Ironin i detta...


P.S. Peter påpekade dock att "man har saker längre än vad man gör dem" inte alltid gäller. Tex inte gällande mat. Möjligt undantaget som bekräftar regeln??

Längta till musbajs?!?

Just nu kör jag i princip tre arbetsveckor på raken (utan helgvila). Detta eftersom förra helgen var det styrelsemöte hela helgen och denna helg ska jag på utbildning. Det blir rätt tungt. Därför tog jag ledigt i måndags och oj så jag längtade efter den dagen! Solen skulle skina (vilket den gjorde) och jag skulle ut till torpet. Ut till torpet och städa undan musbajs samt ta hem och tvätta de textilier behövdes tvättas... Jag längtade alltså ut till en utkyld stuga för att hantera bajs. Jag är i sanning en enkel människa!

Men det var jättemysigt bland snödroppar och solstrålar i stugan! Som alltid fick jag genast blåsor på händerna av att kratta lite och som alltid åt Max så mycket pinnar att han sedan bajsade masonit (ja, inne. Nej, inte i sängen. Denna gång).

När jag nu sitter på jobbet i många dagar till tar jag med mig känslan av när vi satt på trappen i solen och drack varm choklad och när jag sedan sprang knappt två mil i solen i Eklandskapet. Vardagslyx :-) 

Vår, sol och ledighet är en svårslagen kombo! 

Varför är världen ibland så ful?

Efter att ha suttit inne heeela fina helgen på styrelsemöte valde jag att inte ta tunnelbanan ända till T-centralen utan gå sista biten. Jag tvekade lite först då jag hade en halvtung väska att släpa på. När jag kommer upp från tunnelbanan så har ett antal utsatta EU-medborgare ("tiggare") samlats. Alla bär de på alla sina saker och har både stora väskor på ryggen, rullväskor samt påsar och väskor i händerna. Jag skäms nästan för min tvekan att gå en station och bära på min lilla helgpackning.

På stationen ser jag ytterligare en kvinna som bär på allt hon äger. Hon går fram till ett litet kafé som för tillfället helt saknar gäster. Hon ställer ned sina saker och tar fram en bägare med nudlar och ber om vatten. Servitrisen skakar på huvudet. Efter att ha bett ett par gånger så tar kvinnan fram lite pengar, några kronor och femmor, men servitrisen skakar fortfarande på huvudet. Det räcker inte. Kvinnan lägger fram några fler kronor och fortsätter att be men får nej. Hon ger upp. Jag kan inte hålla mig. Jag går fram och frågar vad det kostar och betalar de 29kr som de tar för "te". Servitrisen ursäktar sig lite med att hon inte får, de har regler. Jag förstår. I grunden är det inte hennes fel. 

Jag går därifrån bränner tårarna bakom mina ögonlock. Hur kan världen vara så jävla ful? Varför är det så orättvist? Varför är det så att för de allra fattigaste så kostar nästan allt mer? Hon hade köpt den allra billigaste maten men för att kunna äta den var hon tvungen att betala säkert tre gånger mer än vad den kostade. Jag hade kunnat värma vatten hemma nästan gratis. Hur kan världen vara funtad så att den allra fattigaste vägras lite varmt vatten när hon saknar andra sätt att skaffa sig detta? Hur kan det vara ok för mig (och för dig?) att flera gånger varje dag gå förbi otroligt fattiga utan att hjälpa? Hur kan jag sova i min sköna säng när 30 personer sover under en av Linköpings broar? Varför stänger vi vissa ute från sådant som för andra är rättigheter? 

Kvinnan tackade mig för hjälpen. Jag skämdes och blev nästan arg (om än inte på henne) vad är det hon behöver tacka för? För att jag hade turen att födas i ett av världens rikaste länder och för att hon hade oturen att inte göra det? Min relativa rikedom är inte gudagiven eller något jag förtjänat. Jag har haft tur i var jag föddes och det har gett mig möjligheter hon aldrig kommer att få. Hon kommer istället antagligen att straffas hela livet för att hon inte hade samma tur. Vägras tak över huvudet, utbildning, sjukvård eller mat. För att hon är fattig och för att hon alltid kommer att förvägras medel att göra något åt det. Det gör mig så oändligt ledsen. Och arg. 

Jävla fula värld.

Jämn löpning :-)

Jag och många löpare med mig är inte bara som hamstrar gällande antal kilometer (the more the merrier!), utan vi har även en fäbless för jämna tal. Grannar till oss kan notera att vi inte sällan avslutar löpturen med tre varv runt huset och kanske undrar om vi har problem med förståndet, men jag kan då säga att det är för att en helt enkelt inte stannar på 49,82 eller 9,76. Det är i princip fysiologiskt omöjligt och det ger mig i princip svåra allergiska reaktioner. Tror jag i alla fall. Givetvis har jag inte testat (en är ju inte galen liksom). Jag tror att många känner igen sig?

 

Jag blev därför väldigt glad när jag summerade februari. Detta är ju dels en kort månad men dels att jag visste att jag av olika anledningar inte skulle sätta något slags längrekord denna månad. Den första "besvikelsen" över en inte särskilt imponerande siffra övergick till glädje över den otroligt JÄMNA siffra jag, utan att ens försöka, lyckats prestera: 200,00!!

 

Givetvis blev jag dock rätt så nedslagen när jag på total träningstid såg siffran 19:54:09 - mindre än fem minuter från perfektion!! Men så inser jag att om jag stannat knappa fyra minuter längre på gymmet igår så hade ju det passet inte landat på snygga 45min utan hemska 49min vilket såklart hade varit en omöjlighet...

 

Jag väljer att fokusera på antalet löpta kilometer och snygga 200.

 

Nu kör vi ny månad, mot nya snygga tal!

Vad händer 2015?

2015 har börjat (ja det var ett tag sedan) & vi är nu inne i getens år. Vad händer 2015? Tävlingsmässigt: nada. Jag har slutat tävla. Detta kommer jag säkert att ta tillbaka 1000gånger, men just nu känns det rätt.  Jag gillar inte att tävla (jo ibland). Jag blir nervös. Allt fokus blir på tävlandet och all planering därefter. Tråkigt. Och jag känner mig låst. Kanske är det för att jag haft sådana pass stora tävlingar på sista åren. Tävlingar som verkligen kräver förberedelser. Att springa vårruset otränad kan typ alla göra,  men att fixa BAMM (som vi tom vann!) eller Ultravasan otränad är tuffare. Och att nästan missa Ultravasan förra året var så energikrävande. Hur som, just nu vill jag hellre fokusera på att lalla runt i skogen,  springa så som jag känner för, & slippa tvinga i mig frukost (nervös så att jag mår illa) på en tävlingsdag.

Jag brukar inte ha nyårslöften, däremot gillar jag att sätta mål. 2015 har jag följande:

- Jobba mindre. Inte så att jag gått ned i arbetstid, men som min man brukar påpeka när jag skanderar om sex timmars arbetsdag: "Du kan ju börja med att testa att gå ned till åtta timmars arbetsdag och se skillnaden". Han har rätt. Jag har lätt för att jobba över är ambitiös och gillar när det händer mycket. Men det innebär också att jag kan bli som en hamster med övertid och flex. Årets mål är minus på flexen minst en gång. Hitintills har jag varit jättedålig på detta men hoppas att sommaren kan rädda mig (Fast nej, innan också, kämpa!).

- Baka mer. Detta är en sak som jag brukar ta som exempel på vad jag skulle syssla med när jag jobbar mindre: baka eget bröd. Så nu är det upp till bevis! Dessutom ska jag testa egen surdeg mins en gång.

- Umgås mer. Ännu en svaghet. Har ofta så mycket att hinna med att jag blir dålig på att prioritera detta. Ändring ska ske. Vill du ses? Säg till!

- Laga mer mat. Eftersom det redan är februari kan jag stolt skandera att detta är redan uppfyllt (om än ett ständigt återkommande arbete). Slippa köpa dålig lunch och istället fixa egen. Win!

- Fixa klart i stugan. Spackla, tapetsera, måla, hur svårt kan det vara? Innan andra veckan i juli ska det vara klart :-)

Jag tror det får räcka. Har du några mål eller löften 2015?

Ny familjemedlem!

Ibland bara känner en att en hittat rätt. Att en totalt landat och typ hittat "hem". Ibland varar det för evigt, ibland inte och en måste  ge sig av på jakt igen. Tråkigt, men sånt är livet. För några år sedan hade jag verkligen hittat rätt, som passade mig som handen i handsken som bar mig framåt när det var tufft och gick tungt, som hjälpte mig över backars krön, men även såg till att jag säkert kom nedför. Men det höll inte.

Jag pratar givetvis om skor. Ända sen den dagen de slutade tillverka mina darlings Puma Trailfox har jag varit på jakt efter nästa darling. När jag hade trailfoxarna sprang jag typ bara i dem och typ bara i skogen. I ett gammalt skoinlägg kan jag läsa att jag 2009 fick ihop blott 6 mil asfalt, resten skog... Men när så trailfoxarna gick ur produktion var jag tvungen att leta efter ett par nya. För att hitta ett par bra var jag tvungen att gå igenom ett gäng lite sämre. Jag har nog testat de flesta märken :-) och sorter och skaffat mig rätt många... Eftersom jag nu är lite mer diversifierad och springer både i stan och i skogen har jag även behov (?) av fler skor. Just nu ser mitt stall ut såhär:

Saucony Kinvara Trail: min defaultsko i skogen, skön men dock inte med överlägset fäste. En arbetshäst.

Inov8 Orc 280: en dubbad sko som hängt med långt och länge, över fjäll och genom myr. Love it.

New Balance 101: ultralätt och tunn trailsko, tyvärr inte överlägsen passform, använder sällan.

IceBug Spirit3 OLX: Tortyrredskap. Nästan helt nya men åker snart i sopen. Jag får blödande skavsår av att bara titta på dem. Dubbade orienteringsskor tänkta för islöpning där den är överlägsen.

Saucond Grid typ A: tävlings och intervallsko. Har hängt med riktigt länge och är stenhård. Men den var så tunn innan att jag inte ser så stor skillnad :-)

Wibram Fivefingers: ultratunn tåsko, använder som styrketräning för fötterna, men rätt sällan.

Mizuno Wave Hitogami: impulsköp från XXL i höstas för att de var så sjukt sköna. Knallgröna. Köpta i september men de har redan gått 535km...

Nike free 3.0 Flyknit: Min nya knallröda kärlek. Världens bästa sko. Sitter som en socka, eller snarare som ett andra skin, är superflexibla, lagom dämpade, noll styva - ren kärlek!! Det enda minuset (nu när de löst problemet med stensamlandet) är att de inte är särskilt väl lämpade för vinterlöpning. För hala. Jag fick mitt första par i flyknit (har nog testat samtliga versioner av Nike free 3.0) av Peter (min riktiga kärlek) i april. De har sedan dess gått över 840km. Jag skulle gärna sova i dem :-)

Bränd av att ha förlorat tidigare darlings så tog jag i veckan en försäkring. Även om röda älsklingarna är lite slitna så har de en massa mil kvar. Jag passade dock på att fixa en lillasyster! Nu i den nästan lika snabba färgen "Mango" (whats not to love?)! Jag har ju inte riktigt varit monogam innan så jag är säker på att jag har lika mycket kärlek att ge till dessa. Välkommen in i familjen:

 

Har du en skokärlek?

Är du topp 1% i världen?

En miljard människor lever i extrem fattigdom och har under 10 kronor per dag att överleva på. EN MILJARD. Det är fler än alla i hela Europa. Ofattbart många och det innebär ett enormt lidanden.

Oxfam berättar i dagens DN att "Om inget drastiskt görs så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans." Många har idag delat artikeln i sociala medier och jag tycker att jag samtidigt kan utläsa ett slags anklagade i detta. Typ: Varför roffar vissa åt sig på bekostnad av andra? Varför kan inte de rika ta sitt jävla ansvar och dela med sig? Hur kan de låta en miljard människor leva i fattigdom.

Men vilka är då dessa rikingar? Vem är det som roffar åt sig? Är det Bill Gates, en av världens rikaste personer? Kanske, men med Bill & Melinda Gates foundation är idag den tredje största bidragsgivaren till global hälsa (efter UK och USA!) så man kan ju hävda att de tar sitt ansvar...

Jag tror faktiskt inte att du behöver gå så långt innan du kan hitta en av dessa personer. Jag tror att du antagligen kan vända dig till: dig själv.

Jag har skrivit om det förr, men på den här länken kan du jämföra din inkomst gentemot resten av världens (jag är medveten om att detta blir schabloniserat, men det ger en hint). När jag klickar in min så hamnar jag med dem som äger hälften av jordens tillgångar, dvs med Bill gates, den rikaste procenten i världen. Faktum är att alla ni som tjänar mer än 24 000 kr i månaden gör mig och Bill sällskap i "toppen" (och det är ungefär medelinkomsten i Sverige).

Så varför roffar vi åt oss? Varför tar vi inte vårt ansvar? Eller gör vi det? Hur gör du?

Vintertrött?

Mörkret som omger oss nästan dygnet runt på den här delen av planeten vintertid är ett gissel tycker jag och många med mig. Många känner sig extra trötta under vinterhalvåret och en del påverkas än mer och känner sig nere eller blir tom deprimerade.

Mörkret brukar påverka mig rätt mycket, trötthet men framför allt brukar det kännas så tungt, ja nästan sorgligt när solen försvinner strax efter lunch. Inte sällan känns det esom en smocka i magen när jag kikar ut genom mitt fönster på jobbet och ser in i ett kompakt mörker. All ork att hitta på nåt efter jobbet rinner av mig och tröttheten kommer smygande. Som sagt, jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta.

Men. I år har jag inte alls drabbats av detta! Jag vet inte varför men jag har några teorier (vilken tror du stämmer?):

1. Jag har moffat vitaminer sedan sent i somras. Både multivitamin samt extra D och B. Jag har dock ätit vitaminer under vinterhalvåret även andra år, möjligtvis inte så här strukturerat...
2. Vi var i Spanien i september. En extra dos solsken alldeles innan mörkret helt enkelt.
3. Eller var det kanske att sommaren var så bra i år att jag var fullladdad med sol, uteluft etc?
4. Vi var även i Afrika nästan hela januari vilket gjorde att min totala vinterdos 2014 blev kortare.
5. Eller (och denna förklaring känns lite sorglig om den är rätt) var det pga att jag hade så fanatiskt mycket att göra i höst och att all övertid och helgarbete gjorde att jag knappt hann tänka på att solen försvunnit?

Hur har din vinter varit? Mörk och deppig, bättre än vanligt eller status quo? Varför tror du att jag påverkats så lite i är (eller har det bara ännu inte hunnit komma ikapp mig?).

Idag motade jag mörkret ur mig än mer med 28,5km i strålande sol, med härligt sällskap (NocOut) och 5-tempo!

En vana på riktigt!

Som jag skrivit om tidigare har jag lyckats köra kvalitet på senaste. Trots vinter och elände. Visserligen samma pass, men i princip ett i veckan! 5km snabbdistans på typ 21min blankt. Inte nära-döden-jobbigt, men tufft. 

Idag, trots halka, blev det 21:14. Att köra ett benpass på gymmet efteråt är dock inget jag har för avsikt att göra som vana, det gick rätt uselt.

Nästa gång kanske jag vågar mig på variation och kör 1000-ingar? Sist jag fick sub 4-fart i benen var 2014...

Långt, plågsamt och naturskönt (Ultravasan och lite jante)

I somras lyckades jag med att hamna på första sidan i Dagens nyheter och detta mitt i valrörelsen! Jag var med i samma artikel som Sveriges/Europas bästa och världens nästbästa ultralöpare (Jonas Buud), men det var ändå jag (och Max) som var på första sidan och tog upp HELA första sidan på bilagan. Galet. Vet inte om jag hade vågat tacka ja till att delta i artikeln om jag hade vetat detta, känns lite som att "förhäva sig", vem är jag att komma här och komma liksom. Lite jante?

Hur som, många med mig tycker att artikeln blev bra. Den är inte skriven av en sportjournalist vilket ger den ett helt annat djup och fokus än resultat och prestation. Flera har berättat för mig att de finner den inspirerande och det känns ju kul! I somras kunde jag inte länka den då det var en betalartikel, men nu finns den fritt. Så om du vill ha mer Karin-och-Max-flärd i ditt liv så kan du klicka dig vidare till artikeln Långt, plågsamt och naturskönt om Ultravasan, Jonas Buud, Max och lilla jag! 

 

Jag å Marre poserar för en av Sveriges största dagstidningar. Typ sommarens varmaste dag. Jag fick tvinga Max att bada i en bäck för att han inte skulle flyta bort.

Årets första löp!

 Idag fick jag fick sällskap av Bengt och Jonas från Brokind till Linköping! Lite blåsigt men strålande solsken hela dagen. Turen är mest terräng och bitvis lite hinderbana men väldigt fin! Vi passerade både urskog, två slott, några slussar samt ett otal sjöar.

Årets första pass hoppas jag sätter standard för hur (löpar)året ska vara: vackert väder, långlöp och mysig terräng. Samt ultra. Idag landade vi på 47,5km. Rätt trött. Men inte kunde jag sluta vid ett så ojämt tal?! Max fick rasta benen och vips 50,50km. Mycket snyggare :-)

 

Bjärka-Säby nya slott, gast det syns knappt. Dock syns SOLEN (välkommen tillbaka).

 

Hovetorps sluss i Kunda kanal som vi följde några km.

Jag vid Hovetorp, hög på solsken ;-)

2014

Första dagen på 2015. Nyårsdagen är alltid en do-nothing-dag för mig. B.A.R.A slappa i soffan och mysa. Att bara slappa är egentligen inte min grej, men att ha en dag helt vikt för dålig dag-tv och pizza med typ krav på att inte göra något alls, det passar mig bra! Men vad hände egentligen 2014?

Året började sådär med vinterkräksjuka, men det blev snabbt bättre när vi åkte på bröllopsresa till Uganda, Kenya och Tanzania. Vi såg alla ur Bigfive på savannen (och en massa andra djur såklart!), var blott en meter ifrån vilda gorillor i djupaste regnskog samt dök och solade på Zanzibars bländande vita stränder.

Resor har det blivit rätt mycket av i år (givetvis har jag sprungit på varje ort!):

• Uganda, Kenya, Tanzania (Zanzibar) - bröllopsresa
• USA, Chicago - Amnesty USAs årsmöte
• Frankrike - Disneyland Paris med syrror och systerdotter.
• Estland - Familjeresa till Peters rötter.
• Mallorca - "3G"-resa med min mamma, systrar samt min mammas sambo + familj
• Rumänien - jobbresa till några byar varifrån fattiga EU-medborgare kommer ifrån. Lärorikt men sorgligt.
• UK, London - styrelsemöte med Amnesty förlagt till vårt internationella sekretariat.

2014 har jag även varit rätt arg. Arg på den här orättvisa världen vi lever i och otroligt arg på de bruna äckliga krafter som tyvärr växer både i Sverige och i världen. Detta har gjort att jag skrivit en hel del politiska inlägg så som om funktionshinder och attityder, om vem som bör ta sig i röven, om kvotering, om chokladbollar (att det fortfarande behövs tjat om detta bakverk?), om roliga (?) tjejer, om mänskliga rättigheter, om asyl, om rikedom (jag tillhör den rikast procenten i världen! Troligen du också.) om brist på visioner i politiken, om visioner, om varför SD inte är vilket parti som helst, om hur de brunas jakt på vissa kommer att jaga oss alla, om att män (fortfarande!) tjänar mer än kvinnor, om att det finns fler ledamöter i styrelser som heter Göran och fler VDs som heter Johan än kvinnor på dessa positioner, om SD och de brunas våldtäktskultur, om de bilder som bestämmer hur vi ser på folk, om drevet mot en ny (kvinnlig) minister och om sport.

På tal om politik så var jag den som avslöjade SDs Kristina Winbergs bluff och att hon jobbat på SIDA. Jag lyckades även hamna på DNs förstasida mitt i supervalårets hetaste valrörelse (samt SEX sidor i tidningen), fast då om en helt annat fråga...

Jag sprang i fäders spår, de nio milen från Sälen till Mora, trots löpvila pga skada i en månad innan. Trots att jag var nöjd med loppet så lackade jag ur på att giganten Vasaloppet inte behagade köpa in vinster till oss damer, vilket även det hamnade i riksmedia (SvD och T-shirt gate) och uppmärksammades stort på jogg.se.  

2014 var även sommaren då Peter å jag blev byggherrar och byggde ut vårt torp. 2014 var dock inte året det blev klart... Som vanligt hade vi en ojämn "kamp" om herraväldet med alla vilda djur i serien "torpet är ett zoo" :-)

Så när jag ser tillbaka så hände en hel del saker under 2014 ändå. Jag dock att 2015 kan bräcka det så bring it on!