måndag, augusti 25, 2014

Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen? (Ultravasan)

Den 22 juli ställde jag klockan för att springa långpass rusktigt tidigt (kl 04:00!), ett genrep innan ultravasan. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig och sedan dess har jag varit skadad med svullnad och smärta runt yttre fotknölen :-( Troligtvis någon form av överansträngning troligtvis i Peroneus senorna.

Ultravasan, något jag längtat efter länge och årets stora mål, närmade sig hela tiden. Ankeln blev inte bättre alls trots totalvila från löpning och otaliga naprapat- och sjukgymnastbesök.. Fredag innan loppet bestämde jag mig för att inte springa. Då hade jag inte sprungit alls på nära fyra veckor och ankeln var fortfarande svullen. Tyvärr var det samma dag som detta kom ut:

 
Jag hade fått förfrågan om att bli intervjuad i Dagens Nyheter om mitt deltagande i Ultravasan och denna intervju gjordes i juni. Det visade sig sedan även bli en fotosession samt att jag i slutändan typ fick lika mycket plats i tidiningen som ultrakungen Jonas Buud! Och hamnade på första sidan (för dig som är nyfiken så är nog biblioteket enda lösningen, eller att köpa en prenumeration då artikeln är en prenumerationsprodukt på dn.se). Fy en sådan ångest, här gick jag ut i riksmedia och berättade att jag skulle springa och sen kunde jag inte det! Lyckönskningarna haglade in på mail och sms och jag kände mig dum. 

"Man kan inte rå för om man är skadad" sa kloka kollegor och "Du vill väl inte att det ska bli värre" sa kunniga sjukgymnasten. Jag mindes Holaveden från 2012 och smärtsamt tråkig skadevila och rehab. Allt säger att jag borde avstå. Jag ringer Julia, ställer in, lägger på minnet att avboka boendet senast onsdag.

Sjukgymnasten uppmanar mig att testa springa på helgen, typ 4-5km för att se hur jag svarar på behandlingen. På söndagen testar jag istället 1,5mil och det går bra! Ett liitet hopp väcks. På måndagen beslutar jag mig för ett sista desperat test av ankeln på tisdagen och bränner då av 2,3mil terräng. Jag flåsar och pustar, konditionen är som bortblåst efter 4v utan löpning och det går inte fort men ankeln håller! Onsdagen kommer och jag avbokar inte boendet. Jag ringer Julia. Hon fixar barnvakt på 30min. Vi beslutar oss för att köra.

Torsdagen är ren ångest. Att tvingas bryta känns värre än att inte köra alls och att köra 9mil på en svullen ankel är helt enkelt bara dumt. Jag ångrar mig och ångrar mig igen. Och igen. Och igen. På fredagen vaknar jag och är lättad. Jag mår illa och har svåra magkramper och har uppenbarligen fått magsjuka. Nu kan jag VERKLIGEN inte springa. När jag vaknat till inser jag dock att det enbart är nervositet och snart är vi på väg till Sälen.

I SälenVRÄKER regnet ned och det känns mörkt som i november. Jag har ångets över benet, över vädret, över att jag inte har med mig tillräckligt med kläder, över att jag har ångest och svårt att äta etc (det är här någon borde påminna mig och ISIS, världssvält och andra reella saker att ha ångest för). Jag svär att aldrig mer tävla.

På fredagkväll efter pepp och god mat tycker varken Julia, Peter eller jag att ankeln är svullen alls. Iaf inte om man kisar. Jag ser det som ett tecken. 

På lördag ringer klockan 03:50 och det är trots tiden rätt så lätt att gå upp, jag har knappt sovit något! Frukosten växer i munnen och nervositeten är total. Nu dock även utspridd med frustration. Jag VILL ju springa. Jag vill kriga och kämpa mot trötta muskler och brännande lungor. Jag vill kämpa över stock och sten och i myrar. Det jag INTE vill är att tvingas bryta pga skada. Jag VILL springa Ultravasan! Fast sedan ångrar jag mig och ångrar mig igen och när vi är så sega från hotellet att tom tidsoptimisten Peter är oroliga för att vi ska hinna i tid till starten hoppas jag i hemlighet att vi inte ska hinna.

Men vi hinner. Buud har lovat gryning vid starten men det är becksvart. Stämningen är dock på topp och jag träffar en del ultrabekanta. Första sträckan är kantad med marschaller och det är så vackert vid älvkanten, även om regnet hänger i luften och det är rätt kallt (6C).

Så plötsligt är det försent att ångra sig! Starten går...

Inga kommentarer: