"Our Police are beggars"

På väg från Sierra Leones huvudstad Freetown till Masiaka på landsbygden för ett möte kring kvinnors rättigheter stoppas vår bil av militärpolis. Män i mörka solglasögon, kamouflageuniform samt automatvapen frågar ut mig och mina kollegor från svenska Amnesty om var vi ska, vart vi varit samt om var vi kommer ifrån. De är vänliga och efter en kortare utfrågning får vi åka vidare. Vår chaufför ursäktar stoppet och berättar att de egentligen inte ska stoppa privatbilar men att han inte vågade annat än stanna. Vi säger att det inte bara är ok att stanna utan att det dessutom är att föredra om personer med automatgevär frågar. Han skakar på huvudet och säger ”They saw white people and they want money. Our police are beggars”. Han åsyftar att både polis och militär i Sierra Leone får väldigt lite betalt. Detta ökat såklart risken för korruption och lagöverträdelser av just de som är satta att upprätthålla lag och ordning; OCH som dessutom har våldsmonopol... en situation som känns ineffektiv, farlig och troligen kontraproduktiv.

Mötet i Masiaka – som arrangerades av Amnesty Sierra Leone med stöd av Special Programme for Africa – var en diskussion mellan regionala kvinnorättsgrupper, Amnesty samt parlamentsledamöter. Under mötet delade kvinnorättsgrupperna med sig av de problem med våldtäkt, tonårsgraviditeter samt kvinnomisshandel som de stötte på i sina byar. Generalsekreteraren för Amnesty Sierra Leone, Solomon Sogbandi, berättar att det finns flera problem med rättssystemet i Sierra Leone, något som särskilt drabbar kvinnor. Bland annat berättar han att rättssystemet är dyrt, ineffektivt, korrumperat, underbemannat samt saknar förståelse för flera brott som begås gentemot kvinnor. En stor affisch på vägen ut mot Masiaka kan sägas illustrera detta då denna påminde förbipasserande om att ”Rape is punishable in Sierra Leone” vilken från en svensk kontext kan tyckas vara självklart.

De avslutande orden från en av parlamentsledamöterna fastnar hos mig. Han pratar om att stärka kvinnors rättigheter med hjälp av en lagöversyn och han avslutar med att säga: ”When we all respect the rights of others, then we truly will be free”.  

Hur (gott) sover du?

Åtta timmars sömn är ju det som brukar beskrivas som det enda rätta. Jag undrar hur många av oss som fixar detta? Inte jag iaf. Jag kikar på tv alt. slösurfar i soffan med P och M vid kl 21. Vid 22 har jag som ambition att gå och lägga mig. MEN ofta fastnar jag i något totalt ovidkommande (dålig TV, webben, mail osv). Vid 23 får jag lätt panik och börjar gå och lägga mig. Jag skriver börja för ofta tar det ju minst 30min! Att borsta tänderna! (Typ). Vi 23:30 brukar jag oftast ligga i sängen. Men sedan ligger vi och pratar, spelar Quizkampen eller läser lite. Så sällan somnar jag innan 23:30, troligtvis väldigt sällan innan 23 och inte sällan vid 00:00... Sedan ringer min klocka 6:15. ERGO drygt sex timmars sömn och alltså för lite varje natt... Nog för att jag är rätt bra på att sova igen på helgen ;-) men frågan är om detta är för lite? Kan det vara för lite om man inte är sömnig?

Nu är det dock bäst att sova, ska upp redan vid 05:00 för vidare transport mot Afrika och Sierra Leone.

Hur mycket sover du?

Co2 skuld?

När vi bodde i Australien jobbade jag (bland annat) med att omplantera trädplantor. Enligt uppgift tre miljoner trädplantor (fast det var nog troligtvis en överdrift). Små-små plantor (5-10cm) som vi gallrade och planterade om. Oavsett om tre miljoner var en överdrift eller ej så blev det många plantor. Därför kanske inte nedhuggandet av 20 svenska  40+ åriga granar ger en så stor Co2 skuld ändå? Hur som vi tog in en offert för att ta bort den "skog" som stod bakom vårt torp. Ett 20-tal stora granar som bildade som en tråkig vägg. Vi fick två offerter. En på 11 000kr + moms och en på 1 500kr + moms... Ni kan ju gissa vilken vi valde? 

Nu är det gjort och så här bidde det (för er som inte varit på plats så stod granarna som en vägg bakom torpet): 

 

 

Hittade en gammal bild på hur det sett ut:

Vi passade också på att gå en vända i vackra vackra Vegalla naturreservat (typ 4km från torpet) fullt med gammelskog och mossa! samt skogsfika!

"Hundar äter bullar husse, tänk på det!"

Förnuft eller känsla?

Jag började springa sommaren 2007. Eller egentligen har jag sprungit sedan lång tidigare, men då enbart som komplementträning till ridning och gym. Sedan dess (dvs under sex år) kan jag konstatera att jag har varit skadad tre gånger (borträknat lite barnsjukdomar...). Första gången var efter en träningsresa i Portugal i mars 2010 då jag sprang lika mycket på en vecka som jag då vanligtvis gjorde på en månad (typ 13 mil). Efter det var min ena vad helt kass och detta blev jag inte av med förrän i maj samma år.

Gång två var februari 2011. Det började med en lätt känning i vaden (som jag ignorerade) och att jag sedan sprang runt Stockholms alla öar (typ) dvs sex mil. Efter det så sprang jag inget på ett par månader pga skada i vaden (obs, ej samma vad). Missade Rom marathon och kände mig allmänt ynklig. Bröt ihop men kom igen.

Förra året fick jag liten känning i vaden, typ lätt benhinneinflammation, och sedan sprang jag Holaveden Ultra. Det fick bära eller brista (och det brast). Och nu har du säkert listat ut resten:; jag sprang inte på typ två månader, behövde ytterligare två för att bli helt bra. 

Det är faktiskt först nu som jag ser mönstret i detta (call me stupid, men jag har inte tänkt på detta innan). Vadproblem är uppenbarligen min akilleshäl och detta i mönstret: liten känning + ignorera + springa långt = invalido. 

Troligtvis ser jag detta mönster för att jag 1) har en känning i vaden och 2) ska springa 2x5 mil i helgen (KUL-Helg*). Känslan säger mig förstås att åka på KUL-helgen. Det hörs ju på namnet, det kommer att bli skitKUL! Jag har sett fram emot detta, betalat, bokat skjuts (i ärlighetens namn är jag chaufför...). Jag vill, jag vill, jag vill!!! Förnuftet säger alternativträning denna vecka helvila nästa (pga resa till Sierra Leone) och fit for fight innan första advent {booring} Jag har ju liksom knappt ont. Det bara känns (fel). Och kanske går det bra denna gång? Jag kanske bara behöver vila till helgen?

Vad säger du kloka cyberspace? Ska jag lyssna på förnuft eller känsla?

*KUL= Kommittén för UltraLöpining, KUL-helg=ett gäng glada ultrafantaster som bjuder in till ultralöpning i dagarna två. I år är det i Kristinehamn och i mycket goda Ultrahänder.

Ett bajsbo?! (Eller "torpet är ett zoo", för vilken gång i ordningen minns jag inte...)

Efter mitt lilla mörkerlöpningsäventyr (varför är allt mycket läskigare i mörker? Jag är väl aldrig rädd för tex vildsvin i dagsljus? Inte för att jag skulle vilja bli jagad av en då heller...) behövde jag gå på dass. Sanning att säga hade jag behövt det ett längre tag men inte vågat stanna :-) 

Eftersom vi stängt av elen i stugan gick jag in på dass med pannlampan, jag lyfte på locket och... nåt rör på sig!! Fy, hinner jag tänka, en råtta! Vår granne hade nämligen en råtta i sitt dass och även om vår tunna är så djup att det finn exakt noll chans att bli biten i rumpan så känns det ändå olustigt.

Jag tar mod till mig och kikar ned. Och mycket riktigt där är en rå... Vad är det där?? En lite brunpälsad varelse, men det är ingen råtta. Inte heller en mus, betydligt större. Den är faktiskt söt som socker, vit på bröstet och stora pepparkorn till ögon som nyfiket plirar upp mot mig. Det bor en hermelin i vår bajstunna. Stackarn måste ha trillat ned och vår tunna är som sagt väldigt djup (usel lösning, jag vet!) så därur kommer man inte ens som en väldigt skicklig klättrare (möjligtvis som ödla, med sugproppsfötter). Hermelinen springer ut och in ur ett bo hen byggt nere i bajset (vi har ju inte varit till torps sedan i september så botten ser mest ut som jord faktiskt). Ett bo! Så sorgligt, men sött på samma gång. Hen hade gjort det lite hemtrevligt trots att hen snart skulle frysa och/eller svälta ihjäl nere i ett bo av bajs. 

Operation rädda hermelin påbörjas och efter en stunds famlande och letande i mörkret (för min pannlampa är som bekant inte lysande, ha ha) lyckas jag hitta en lagom lång planka som jag kan sätta ned i tunnan för att bilda en rätt så brant bro upp till kanten. Hermelinen testar oblygt genast plankan går en bit upp skuttar ned för att sedan pila hela vägen upp, ta en sväng om på tunnkanten innan den skuttar iväg! 

Så slutet gott allting gott för både mig och för herr/fru hermelin denna kväll!

 

En annan hermelin. Blid oblygt snodd från webben.

EDIT: ok, som hobbybiolog kan jag erkänna att det kan ha varit en vessla. Dessa tycks i mina ögon se exakt likadana ut. Men då vesslan ska vara ovanligare så var det säkert en hermelin. 

Running the Blair witch project

Efter en date med några trädfällare ute i torpet beslöt jag mig för att springa en tur där innan vi återvände hem. Ca kl 16:00 gav vi oss iväg - inte skulle det väl hinna bli så mörkt? Turen är ju bara 13km. Typ såhär gick det...

1km

Äsch, det här är ju lugnt! Tror knappt det kommer att hinna skymma!

4km

Hmm, ok det börjar bli mörkt... Tur att jag tog med pannlampan.

5km

Ok, jag måste visst sätta på pannlampan (klick), men varför lyser den inte? Jaha, den lyser redan. Fan så svagt den lyser! Den når ju knappt till backen. Hur långt är det kvar egentligen? Hälften?

6km 

Fan det är ju jakt! Hur kunde jag glömma? Men inte jagar man väl när det är mörkt? I så fall måste de väl se att jag har pannlampa och inte är en älg? ÄLG! Tänk om det kommer en arg älg?! Eller ett vildsvin, eller ett gäng vildsvin? Hjälp, de tycker säkert att detta är jätteprovocerande. Och var är Max egentligen? 

7km

HJÄLP!! Vad är det där? En gris? Jaha, det var visst Max. Tänk om han skulle gå bort sig? Då skulle jag aldrig hitta honom. Men han följer ju mig och jag kan ju den här vägen. Fast vad i... vad är det där för väg? Den har jag aldrig sett. Jag har ju sprungit här 1000 gånger! Fan inget ser ju ut som det brukar (för att man inte kan se något ALLS!). Är jag på rätt väg? Var hamnar jag om jag hamnar fel? Ok, nu gäller det att inte tänka på läskiga saker, och du är på rätt väg Karin...

8km 

Blair witch. Såklart. Inte fan kunde jag låta bli den. Världens läskigaste film om folk som irrar runt i en förbannad skog. I mörkret. Gahhh!! Varför tänker jag på detta? Inte tänka på Blair witch, inte tänka på Blair witch. Ok, nu tänker jag mer på Blair witch. Nä, fy, Öka takten nu Karin, detta går bara inte, måste komma fram fort. Men vad är det där? Ett hål!! Ok, hela vägen är full av hål. Jag måste sakta ned (och brukar det se ut så här på den här vägen? Var är jag egentligen? VARFÖR tog jag inte med mobilen?) Ok. Nu slocknade lampan. HJÄLP!

9km

Fast, den slocknade inte. Det blev tjock dimma. Precis som i Blair witch, fan, inte tänka på Blair witch! Men jag måste investera i en bättre pannlampa. Eller sluta springa i en kolsvart skitläskig skog. Åh, bara det inte kommer några grisar! Jag ser ju ingenting! Åh, gahh! Vad är det där? Hoppsan, ett vildsvinsuppbökat hål över hela vägen... och lera. Massor av lera.

10km

Toppen. Regn. Eller är det snö? Blött iaf. Fast nu måste vi väl vara framme snart? Inte för att jag vet var vi är... På tal om "vi" var är Max? Fy vad det är mörkt. Blair witch, blair witch, blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

11km

Är jag på rätt väg? Vad är det som rör sig i utkanten av synfältet hela tiden? De här gamla övergivna militärbyggnaderna är läskiga. De får mig att tänka på Blair witch. Nej Inte tänka på Blair witch. Blair witch, Blair witch, Blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

12km

Puh, bara 2km kvar, ute på en större väg, jag har inte sprungit fel. Max är med. Fast va blöt det börjar bli. Hm, jag måste nog se om den där filmen. Blair witch, hur läskig kan den vara egentligen? Allt har ju gått bra...

13km

Framme!!! Blöt, lite rädd, nöjd. Hade trots allt en riktigt trevlig tur. Med ett extra adrenalinpåslag :-)

Långpass med livet som insats?

Efter mycket tvivel på det smarta att ge sig ut i skogen när prognosen sa spöregn så åkte jag och Christoffer mot Kolmårdsskogarna. När vi kom fram öste det ned. Jag bytte suckande till vintertights, drog på mig regnjackan och... det slutade regna. Fint tänkte vi och började springa längs den inledande grusvägen. Det var först när vi svängde av in på stigen i skogen som det slog oss att "Jösse! Det är ju jakt!" Lite nervös skrattade vi åt detta faktum och skojade lite då och då om saken. Tills vi sprang in i en kamouflageklädd man med ett gevär stort som en 10-åring. Då var det kanske tur att vi valde att korta ned turen från tänkta 32km till 24... 

Och trots att jag var kall när jag kom hem beslöt jag för att samla ihop resten av km i Eklandskapet med Max. I spöregn. :-) Men utan risk för att bli ihjälskjuten.

Uppslukad av mörkret?

Vissa tycker säkert att jag tjatar kring detta med hösten/vintern och mörkret, men jag kan liksom inte låta bli när de som omsluter så mycket tid och rum. Många "känner av" mörkret och blir nere eller tom deprimerade. Jag känner mig inte nere generellt (men så är det ju heller inte mörkt jämt...) men jag känner mig mer "skör". Motgångar påverkar mig mer och småsaker kan lätt blåsas upp. Framför allt är det åsynen av mörkret som jag finner jobbig. Ni vet känslan i magen man kan få när man får ett tråkigt besked? En sådan känsla får jag verkar gång jag tittar ut genom fönstret och möts av en svart vägg. På ett sätt finner jag det märkligt. Om vård /sommaren när det blir mörkt så får jag inte alls samma känsla, nu kommer den varje gång som ett litet hugg i magtrakten... 

Än så länge tänkte jag försöka lite bort det mesta med att springa om morgonen (medan det fortfarade är ljust) samt att jag faktiskt finner mörkret värst inifrån. När man väl kommer ut är det inte lika hotande. Kanske för att man är mitt i det. Inifrån är det mer som att det hotar att krypa in under skinnet...

Hur gör du för att slippa uppslukas av mörkret?

Soluppgång i vackra Sigtuna en kall morgon för någon vecka sedan. #älskasolen