Kommunikationsproblem?

Inatt vaknade jag totalt invirad i vårt tjocka täcke inklämd mellan Peter och Max. Genomsvettig. Jag försöker krångla mig ur den "konong" som jag hamnat i och då vaknar (?) Peter (alt. pratar i sömnen...):

 

Peter (som känner att jag är genomsvettig): Är du sjuk?

Jag: Nej, jag är varm.

Peter: Stackars dig som är sjuk!!!

Jag: Jag är inte sjuk, jag är varm. Du och Max har typ sovit på mig.

Peter: Jag ska ta hand om dig när du är sjuk.

Jag: suck (ger upp kommunikationen).

Peter: kryper närmre.

 

Jag läste nyligen att forskning visar att många skulle sova bättre med skilda sovrum. Att man då slipper bli väckt av sin partner samt kan sova ostört i vilken ställning man vill. Jag tänker dock att den forskningen inte kan ha tagit med i beräkningen hur svårt det kan vara att somna själv, hur mysigt det är att småprata sig till sömns, hur skönt det är att få somna på någons arm eller få hjälp att värma upp kalla fötter. För att inte tala om få tröst vi mardrömmar (eller ett skratt vid lustiga prata-i-sömnen sejourer) :-) För om forskningen hade tagit med det skulle de aldrig föreslagit skilda sovrum. Inte för mig iaf. Trots att jag ibland vaknar i en hög av hund och äkta make. För annars skulle jag inte vilja sova alls!

2013 eller 1913?

På en konferens idag fick vi en övning att tänka på när vi senast ansåg att något var "värt varenda krona" (för att sedan påbörja en diskussion kring betalningsvilja och värde). En person nämner en resa som både innebar upplevelser och affärskontakter, en kvinna nämner då hon dagen innan kom hem till ett nystädat hem då hon köpt hemstädning - och här någonstans väcktes tydligen något hos en ur publiken. Ivrigt räcker en gubbe 60+ upp handen och berättar:

- Det var i förra veckan när jag köpte en ny dammsugare. Min fru har brutit båda handlederna och därför behövde jag en ny dammsugare så att jag kan hjälpa henne att dammsuga då det gör så ont för henne att göra det.

W.T.F?! Jag hoppade till och undrade givetvis om jag hört rätt. Han ansåg alltså att då han - 60+ - började dammsuga hemma hos sig själv så är det att "hjälpa till"?? Och att han gör detta enbart för att hans fru brutit BÅDA sina handleder? OCH att detta då kräver en ny dammsugare (för att den hon använt är så dålig?)? Och tydligen kände han sig tvingad att säga detta just när en kvinna berättat att hon köpt hemstädning? Jag suckade och muttrade "jamen va fan" för mig själv när chock nummer två kom. Deltagarna på konferensen applåderade honom. Applåderade!! S.K.J.U.T.M.I.G. På riktigt alltså.

Och Sverige som ju är så jäkla jämställt att de flesta av oss blir trötta av att bara höra ordet. MEN kvinnor tjänar dock (år 2013) i snitt 14,3% mindre än män (allt annat lika förutom kön). Detta innebär att efter kl 15:51 varje dag så arbetar jag gratis. Eller att jag (och alla kvinnor i Sverige) skulle kunna sluta jobba någon gång i november. Om vi inte vill jobba gratis resten av året alltså. Så det är ju verkligen fantastiskt att herr X fru nu dessutom slipper lägga större delen av sin fritid på att jobba gratis. Bussigt. Verkligen. Välkommen till 2013. Vilket århundrade som helst nu.

"Our Police are beggars"

På väg från Sierra Leones huvudstad Freetown till Masiaka på landsbygden för ett möte kring kvinnors rättigheter stoppas vår bil av militärpolis. Män i mörka solglasögon, kamouflageuniform samt automatvapen frågar ut mig och mina kollegor från svenska Amnesty om var vi ska, vart vi varit samt om var vi kommer ifrån. De är vänliga och efter en kortare utfrågning får vi åka vidare. Vår chaufför ursäktar stoppet och berättar att de egentligen inte ska stoppa privatbilar men att han inte vågade annat än stanna. Vi säger att det inte bara är ok att stanna utan att det dessutom är att föredra om personer med automatgevär frågar. Han skakar på huvudet och säger ”They saw white people and they want money. Our police are beggars”. Han åsyftar att både polis och militär i Sierra Leone får väldigt lite betalt. Detta ökat såklart risken för korruption och lagöverträdelser av just de som är satta att upprätthålla lag och ordning; OCH som dessutom har våldsmonopol... en situation som känns ineffektiv, farlig och troligen kontraproduktiv.

Mötet i Masiaka – som arrangerades av Amnesty Sierra Leone med stöd av Special Programme for Africa – var en diskussion mellan regionala kvinnorättsgrupper, Amnesty samt parlamentsledamöter. Under mötet delade kvinnorättsgrupperna med sig av de problem med våldtäkt, tonårsgraviditeter samt kvinnomisshandel som de stötte på i sina byar. Generalsekreteraren för Amnesty Sierra Leone, Solomon Sogbandi, berättar att det finns flera problem med rättssystemet i Sierra Leone, något som särskilt drabbar kvinnor. Bland annat berättar han att rättssystemet är dyrt, ineffektivt, korrumperat, underbemannat samt saknar förståelse för flera brott som begås gentemot kvinnor. En stor affisch på vägen ut mot Masiaka kan sägas illustrera detta då denna påminde förbipasserande om att ”Rape is punishable in Sierra Leone” vilken från en svensk kontext kan tyckas vara självklart.

De avslutande orden från en av parlamentsledamöterna fastnar hos mig. Han pratar om att stärka kvinnors rättigheter med hjälp av en lagöversyn och han avslutar med att säga: ”When we all respect the rights of others, then we truly will be free”.  

Hur (gott) sover du?

Åtta timmars sömn är ju det som brukar beskrivas som det enda rätta. Jag undrar hur många av oss som fixar detta? Inte jag iaf. Jag kikar på tv alt. slösurfar i soffan med P och M vid kl 21. Vid 22 har jag som ambition att gå och lägga mig. MEN ofta fastnar jag i något totalt ovidkommande (dålig TV, webben, mail osv). Vid 23 får jag lätt panik och börjar gå och lägga mig. Jag skriver börja för ofta tar det ju minst 30min! Att borsta tänderna! (Typ). Vi 23:30 brukar jag oftast ligga i sängen. Men sedan ligger vi och pratar, spelar Quizkampen eller läser lite. Så sällan somnar jag innan 23:30, troligtvis väldigt sällan innan 23 och inte sällan vid 00:00... Sedan ringer min klocka 6:15. ERGO drygt sex timmars sömn och alltså för lite varje natt... Nog för att jag är rätt bra på att sova igen på helgen ;-) men frågan är om detta är för lite? Kan det vara för lite om man inte är sömnig?

Nu är det dock bäst att sova, ska upp redan vid 05:00 för vidare transport mot Afrika och Sierra Leone.

Hur mycket sover du?

Co2 skuld?

När vi bodde i Australien jobbade jag (bland annat) med att omplantera trädplantor. Enligt uppgift tre miljoner trädplantor (fast det var nog troligtvis en överdrift). Små-små plantor (5-10cm) som vi gallrade och planterade om. Oavsett om tre miljoner var en överdrift eller ej så blev det många plantor. Därför kanske inte nedhuggandet av 20 svenska  40+ åriga granar ger en så stor Co2 skuld ändå? Hur som vi tog in en offert för att ta bort den "skog" som stod bakom vårt torp. Ett 20-tal stora granar som bildade som en tråkig vägg. Vi fick två offerter. En på 11 000kr + moms och en på 1 500kr + moms... Ni kan ju gissa vilken vi valde? 

Nu är det gjort och så här bidde det (för er som inte varit på plats så stod granarna som en vägg bakom torpet): 

 

 

Hittade en gammal bild på hur det sett ut:

Vi passade också på att gå en vända i vackra vackra Vegalla naturreservat (typ 4km från torpet) fullt med gammelskog och mossa! samt skogsfika!

"Hundar äter bullar husse, tänk på det!"

Förnuft eller känsla?

Jag började springa sommaren 2007. Eller egentligen har jag sprungit sedan lång tidigare, men då enbart som komplementträning till ridning och gym. Sedan dess (dvs under sex år) kan jag konstatera att jag har varit skadad tre gånger (borträknat lite barnsjukdomar...). Första gången var efter en träningsresa i Portugal i mars 2010 då jag sprang lika mycket på en vecka som jag då vanligtvis gjorde på en månad (typ 13 mil). Efter det var min ena vad helt kass och detta blev jag inte av med förrän i maj samma år.

Gång två var februari 2011. Det började med en lätt känning i vaden (som jag ignorerade) och att jag sedan sprang runt Stockholms alla öar (typ) dvs sex mil. Efter det så sprang jag inget på ett par månader pga skada i vaden (obs, ej samma vad). Missade Rom marathon och kände mig allmänt ynklig. Bröt ihop men kom igen.

Förra året fick jag liten känning i vaden, typ lätt benhinneinflammation, och sedan sprang jag Holaveden Ultra. Det fick bära eller brista (och det brast). Och nu har du säkert listat ut resten:; jag sprang inte på typ två månader, behövde ytterligare två för att bli helt bra. 

Det är faktiskt först nu som jag ser mönstret i detta (call me stupid, men jag har inte tänkt på detta innan). Vadproblem är uppenbarligen min akilleshäl och detta i mönstret: liten känning + ignorera + springa långt = invalido. 

Troligtvis ser jag detta mönster för att jag 1) har en känning i vaden och 2) ska springa 2x5 mil i helgen (KUL-Helg*). Känslan säger mig förstås att åka på KUL-helgen. Det hörs ju på namnet, det kommer att bli skitKUL! Jag har sett fram emot detta, betalat, bokat skjuts (i ärlighetens namn är jag chaufför...). Jag vill, jag vill, jag vill!!! Förnuftet säger alternativträning denna vecka helvila nästa (pga resa till Sierra Leone) och fit for fight innan första advent {booring} Jag har ju liksom knappt ont. Det bara känns (fel). Och kanske går det bra denna gång? Jag kanske bara behöver vila till helgen?

Vad säger du kloka cyberspace? Ska jag lyssna på förnuft eller känsla?

*KUL= Kommittén för UltraLöpining, KUL-helg=ett gäng glada ultrafantaster som bjuder in till ultralöpning i dagarna två. I år är det i Kristinehamn och i mycket goda Ultrahänder.

Ett bajsbo?! (Eller "torpet är ett zoo", för vilken gång i ordningen minns jag inte...)

Efter mitt lilla mörkerlöpningsäventyr (varför är allt mycket läskigare i mörker? Jag är väl aldrig rädd för tex vildsvin i dagsljus? Inte för att jag skulle vilja bli jagad av en då heller...) behövde jag gå på dass. Sanning att säga hade jag behövt det ett längre tag men inte vågat stanna :-) 

Eftersom vi stängt av elen i stugan gick jag in på dass med pannlampan, jag lyfte på locket och... nåt rör på sig!! Fy, hinner jag tänka, en råtta! Vår granne hade nämligen en råtta i sitt dass och även om vår tunna är så djup att det finn exakt noll chans att bli biten i rumpan så känns det ändå olustigt.

Jag tar mod till mig och kikar ned. Och mycket riktigt där är en rå... Vad är det där?? En lite brunpälsad varelse, men det är ingen råtta. Inte heller en mus, betydligt större. Den är faktiskt söt som socker, vit på bröstet och stora pepparkorn till ögon som nyfiket plirar upp mot mig. Det bor en hermelin i vår bajstunna. Stackarn måste ha trillat ned och vår tunna är som sagt väldigt djup (usel lösning, jag vet!) så därur kommer man inte ens som en väldigt skicklig klättrare (möjligtvis som ödla, med sugproppsfötter). Hermelinen springer ut och in ur ett bo hen byggt nere i bajset (vi har ju inte varit till torps sedan i september så botten ser mest ut som jord faktiskt). Ett bo! Så sorgligt, men sött på samma gång. Hen hade gjort det lite hemtrevligt trots att hen snart skulle frysa och/eller svälta ihjäl nere i ett bo av bajs. 

Operation rädda hermelin påbörjas och efter en stunds famlande och letande i mörkret (för min pannlampa är som bekant inte lysande, ha ha) lyckas jag hitta en lagom lång planka som jag kan sätta ned i tunnan för att bilda en rätt så brant bro upp till kanten. Hermelinen testar oblygt genast plankan går en bit upp skuttar ned för att sedan pila hela vägen upp, ta en sväng om på tunnkanten innan den skuttar iväg! 

Så slutet gott allting gott för både mig och för herr/fru hermelin denna kväll!

 

En annan hermelin. Blid oblygt snodd från webben.

EDIT: ok, som hobbybiolog kan jag erkänna att det kan ha varit en vessla. Dessa tycks i mina ögon se exakt likadana ut. Men då vesslan ska vara ovanligare så var det säkert en hermelin. 

Running the Blair witch project

Efter en date med några trädfällare ute i torpet beslöt jag mig för att springa en tur där innan vi återvände hem. Ca kl 16:00 gav vi oss iväg - inte skulle det väl hinna bli så mörkt? Turen är ju bara 13km. Typ såhär gick det...

1km

Äsch, det här är ju lugnt! Tror knappt det kommer att hinna skymma!

4km

Hmm, ok det börjar bli mörkt... Tur att jag tog med pannlampan.

5km

Ok, jag måste visst sätta på pannlampan (klick), men varför lyser den inte? Jaha, den lyser redan. Fan så svagt den lyser! Den når ju knappt till backen. Hur långt är det kvar egentligen? Hälften?

6km 

Fan det är ju jakt! Hur kunde jag glömma? Men inte jagar man väl när det är mörkt? I så fall måste de väl se att jag har pannlampa och inte är en älg? ÄLG! Tänk om det kommer en arg älg?! Eller ett vildsvin, eller ett gäng vildsvin? Hjälp, de tycker säkert att detta är jätteprovocerande. Och var är Max egentligen? 

7km

HJÄLP!! Vad är det där? En gris? Jaha, det var visst Max. Tänk om han skulle gå bort sig? Då skulle jag aldrig hitta honom. Men han följer ju mig och jag kan ju den här vägen. Fast vad i... vad är det där för väg? Den har jag aldrig sett. Jag har ju sprungit här 1000 gånger! Fan inget ser ju ut som det brukar (för att man inte kan se något ALLS!). Är jag på rätt väg? Var hamnar jag om jag hamnar fel? Ok, nu gäller det att inte tänka på läskiga saker, och du är på rätt väg Karin...

8km 

Blair witch. Såklart. Inte fan kunde jag låta bli den. Världens läskigaste film om folk som irrar runt i en förbannad skog. I mörkret. Gahhh!! Varför tänker jag på detta? Inte tänka på Blair witch, inte tänka på Blair witch. Ok, nu tänker jag mer på Blair witch. Nä, fy, Öka takten nu Karin, detta går bara inte, måste komma fram fort. Men vad är det där? Ett hål!! Ok, hela vägen är full av hål. Jag måste sakta ned (och brukar det se ut så här på den här vägen? Var är jag egentligen? VARFÖR tog jag inte med mobilen?) Ok. Nu slocknade lampan. HJÄLP!

9km

Fast, den slocknade inte. Det blev tjock dimma. Precis som i Blair witch, fan, inte tänka på Blair witch! Men jag måste investera i en bättre pannlampa. Eller sluta springa i en kolsvart skitläskig skog. Åh, bara det inte kommer några grisar! Jag ser ju ingenting! Åh, gahh! Vad är det där? Hoppsan, ett vildsvinsuppbökat hål över hela vägen... och lera. Massor av lera.

10km

Toppen. Regn. Eller är det snö? Blött iaf. Fast nu måste vi väl vara framme snart? Inte för att jag vet var vi är... På tal om "vi" var är Max? Fy vad det är mörkt. Blair witch, blair witch, blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

11km

Är jag på rätt väg? Vad är det som rör sig i utkanten av synfältet hela tiden? De här gamla övergivna militärbyggnaderna är läskiga. De får mig att tänka på Blair witch. Nej Inte tänka på Blair witch. Blair witch, Blair witch, Blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

12km

Puh, bara 2km kvar, ute på en större väg, jag har inte sprungit fel. Max är med. Fast va blöt det börjar bli. Hm, jag måste nog se om den där filmen. Blair witch, hur läskig kan den vara egentligen? Allt har ju gått bra...

13km

Framme!!! Blöt, lite rädd, nöjd. Hade trots allt en riktigt trevlig tur. Med ett extra adrenalinpåslag :-)

Långpass med livet som insats?

Efter mycket tvivel på det smarta att ge sig ut i skogen när prognosen sa spöregn så åkte jag och Christoffer mot Kolmårdsskogarna. När vi kom fram öste det ned. Jag bytte suckande till vintertights, drog på mig regnjackan och... det slutade regna. Fint tänkte vi och började springa längs den inledande grusvägen. Det var först när vi svängde av in på stigen i skogen som det slog oss att "Jösse! Det är ju jakt!" Lite nervös skrattade vi åt detta faktum och skojade lite då och då om saken. Tills vi sprang in i en kamouflageklädd man med ett gevär stort som en 10-åring. Då var det kanske tur att vi valde att korta ned turen från tänkta 32km till 24... 

Och trots att jag var kall när jag kom hem beslöt jag för att samla ihop resten av km i Eklandskapet med Max. I spöregn. :-) Men utan risk för att bli ihjälskjuten.

Uppslukad av mörkret?

Vissa tycker säkert att jag tjatar kring detta med hösten/vintern och mörkret, men jag kan liksom inte låta bli när de som omsluter så mycket tid och rum. Många "känner av" mörkret och blir nere eller tom deprimerade. Jag känner mig inte nere generellt (men så är det ju heller inte mörkt jämt...) men jag känner mig mer "skör". Motgångar påverkar mig mer och småsaker kan lätt blåsas upp. Framför allt är det åsynen av mörkret som jag finner jobbig. Ni vet känslan i magen man kan få när man får ett tråkigt besked? En sådan känsla får jag verkar gång jag tittar ut genom fönstret och möts av en svart vägg. På ett sätt finner jag det märkligt. Om vård /sommaren när det blir mörkt så får jag inte alls samma känsla, nu kommer den varje gång som ett litet hugg i magtrakten... 

Än så länge tänkte jag försöka lite bort det mesta med att springa om morgonen (medan det fortfarade är ljust) samt att jag faktiskt finner mörkret värst inifrån. När man väl kommer ut är det inte lika hotande. Kanske för att man är mitt i det. Inifrån är det mer som att det hotar att krypa in under skinnet...

Hur gör du för att slippa uppslukas av mörkret?

Soluppgång i vackra Sigtuna en kall morgon för någon vecka sedan. #älskasolen

Dax!!

Så, då var det dax för:

 

Det är även dax för att boka bröllopsresa,  vi åker till Uganda och hälsar på de få bergsgorillor som finns kvar på planeten (man får inte gå närmre än 5m ;-) men ibland kommer de närmre). De gorillor som du ser på zoo är oftast låglandsgorillor då bergsgorillorna helst bor i (föga förvånande) berg. Sedan åker vi till Kenya för traditionell safari innan vi avslutar på Zanzibar med lättja och dykning. Behöver jag säga att vi längtar?

Men innan dess är det dax för storm och hoppas på att man överlever den. Det känns ju som ett öppet kort då den fått namnet JUDAS!!! Vem kom på det?!?

Växjö maraton

Efter ett evigt velande fram och åter beslöt jag mig för att kuta Växjö maraton (eller Växjömaraton?). På tåget ned, trött som en död, ångrade jag bittert det beslutet... Somnade redan vid 22-tiden och sov rätt dåligt. Nervös som en idiot på  frukosten ångrade jag mig nästan än mer... 

Starten gick och jag hade beslutat mig för att springa för klubbrekordet (3:15). En mycket tuff målsättning, men det fick bli KR eller väggen. Jag startade i4-tempo och låg sedan före planerad tid vid 5km, 10km och stretade på mot halvmaran. När jag passerat halvmaran med typ en minut till godo (!) gick tyvärr luften ur mig lite. Hade 1) gått ut hårt samt 2) sett 21,1km liite för mycket som ett mål. Efter detta blev det en kamp för att hålla farten och efter 25km hade jag svårt att hålla sub5-fart (målfart=4:36-tempo). Vid valet KR eller väggen blev det således väggen :-S

Jag funderade flera gånger på att bryta. Det var jobbigt och jag skulle inte klara mitt mål. Jag låg heller inte så bra till (förra året var vinnartiden 3:18:50) med typ sex damer framför mig. Att fortsätta skulle ju bara slita onödigt mycket. Eller?

Sprang på, det var lika jobbigt men gick lite bättre. Sprang förbi några damer och landade på 3:19. PB med 4min får jag väl vara nöjd med? Fick tom pris :-)

Vanligtvis är det benen som tar slut på mig vid långlopp. Denna gången var det flåset. Visst det var inte helt smärtfritt i benen på sista varvet, men inte så farligt (ej heller så illa nu). Men idag orkade jag helt enkelt inte hålla farten. Flåsade som efter en snabbdistans vid mål :-)

Ett bra löppass, en bra ny erfarenhet (gå ut stenhårt och vekna), att jag inte vek ned mig, ett nytt PB, fyra totalt, tvåa i min åldersklass; med den skörden får jag vara nöjd ändå :-)

 

EDIT: Btw ett mycket välarrangerat lopp och inte alls så tråkigt med 8 varv som man kan tro! Bra gjort Växjö löparklubb!

Mörker

Idag stack jag hem (bara något försenad från jobbet, dvs strax efter 17) gick direkt ut med Max och sprang sedan ut i Tinnerö. Som av en slump beslöt jag mig för att ta med pannlampan. Jag springer aldrig med pannlampa och tänkte att den nog skulle vara onödig. Jag springer ju jämt på vinterhalvåret och alltid utan pannlampa. Vad jag måste ha glömt är att jag tydligen inte brukar springa i Tinnerö (naturreservat) utan pannlampa. Det blev kolsvart. Strax efter 18:00.

Detta får mig att fundera. Dels över minnet (det enda jag minns är en stjärnklar kväll med massor av snö och att det då gick jättebra att springa i Tinnerö, trots mörkret) dels över möjliga springvägar på vintern. Alltså, hur kan man glömma detta och hur kan jag springa bara i stan under hela vintern (boring!!)!?! 

Så jag tänkte börja öva mig på monotoni (samma löpvägar hela vintern) med att springa Växjömaraton i helgen. En varbsbana runt Växsjön. Åtta gånger...

Mycket snack...

Och liten verkstad?

 

 

Mode jag inte förstår

När kusinen från landet (läs jag) satt på Uppsalapendeln i morse satte jag kaffet i halsen. Framför mig sitter detta: 

 

Den omedelbara och enligt mig enda koppling man då kan göra är detta:

 

Efter lite googlande hittar jag även denna bild som gör sambandet ÄN tydligare:

 

Alltså, hur kan man bära en nazistsymbol? Är det ett tecken på omdömeslöshet, okunskap och historielöshet? Eller är detta ett märke för uttalade nazister? 

Eftersom det sista känns otroligt så antar jag att det är något av det första. Fast jag fattar fortfarande inte. Jag fattar heller inte varför inte fler reagerar som jag, med en olustklump i magen, hur kan detta vara coolt? Vad är det jag inte fattar? 

Två tankar om kroppen

För det första, påminn mig, vänjer man sig verkligen? Vid kylan alltså (mörkret slår en som en jäkla käftsmäll varje gång). När jag springer nu så fryser jag inte, men jag blir kall. När jag kommer in är armar, ben, mage kalla utifrån (men varma inuti) och trots heta duschar har jag sedan svårt att få upp värmen när kylan sen krupit innanför skinnet. Blir det bättre? Hur fixar jag -10C när jag nu tycker att det är kämpigt med +10C?

Två. Vi har gjort ett hälsotest på jobbet. "Body-age". Jag blev 24år vid båda testtillfällena, tackar som frågar, men mer intressant var vad uppföljningstestet idag visade i detalj. Jag har sedan det förra testet (innan en sommar med bröllop, fika, grillat och vinpavor) gått upp två kilo. Buhu. Men mer intressant är att de även testade kroppssammansättningen och då har jag gått NED ett kilo fett. Detta betyder att jag gått upp tre kilo i muskelmassa på en futtig sommar och det enbart med hjälp av långdistanslöpning. Halleluja, här har ju jag en dold talang! Bodybuilders skulle troligtvis sälja sin morsa för att gå upp tre kilo muskler på lika många månader. Hade jag istället varit på gymmet så hade jag säkert sett ut som Arnold. Eller så är det ett jäkla skittest. Vad tror du?

P.s. Flera kommenterade mina skänkelvikningar i galopp och att jag måste vara en grym ryttare. Jag skulle gärna ta åt mig, men måste istället framhålla att jag har en bra lärare och grymma hästar! Kika in på mina killar via Ängsstugan. Eller åk dit och testa vettja!

Body & soul

Något jag gillar med löpningen är lite detta att man kopplar bort. På med skorna, ut och spring. Inget lull-lull. Ingen koordination eller svåra steg. En fot framför den andra bara. Jag gillar att fly in i naturen och in i en bra ljudbok. Försvinna bort i tankarna. Bara vara.

Mindfullness, när man ska vara extremt närvarande i allt man gör (multitaskingens fiende nummer ett!), typ: "nu borstar jag tänderna och därför tänker jag bara på att borsta tänderna" är inte riktig min grej. Kanske är jag för dum för att fatta, men jag gillar att springa OCH drömma om sommaren. Inte att springa och tänka på att springa. MEN ibland kan man verkligen tjäna på att tänka på löpningen. Att tänka på sitt steg, sin fotisättning, sin andning. Ibland (ofta när jag har nya skor) så brukar jag tänka mycket på fotisättning och jag slås då varje gång av hur mycket bättre jag springer. Det känns lättare, stegen känns "rättare", jag blir studsig. Så, om inte annat så som LÖPSKOLNING tror jag att det är bra att ibland plugga ur lurarna och gå in i sig själv.

En sport där man inte kan lämna hjärnan hemma är ridning. Det är body and soul - eller inte alls. Att bara mekaniskt GÖRA har i bästa fall liten effekt. Ridning, måste du KÄNNA och TÄNKA och framför allt VILJA och GÖRA med hela kroppen. Ibland känns det som att ridningen finns latent i kroppen. När man slutar försöka och plötsligt bara gör ÄR, med kropp och själ, så blir man ju lite ett med hästen (en klyscha men sant) och bitarna faller på plats. Vara fullständigt närvarande, veta vad du gör, vart du ska och hur du ska komma dit. Fast liksom med hela kroppen snarare än med huvudet.

Som idag när jag gjorde skänkelvikning i galopp i serpentiner. De hade visserligen inte vunnit någon skönhetstävling, men de KÄNDES rätt i hela kroppen. Ända ned till hovarna.

En dag ska jag ha häst igen. Nothing fancy. Bara typ (skitsnygg och underbar):

Helg <3

Fredag kväll:

Vilodag

Indisk take-out

Slappa med P och M i soffan

Godis 

Tidig kväll

Lördag:

Sovmorgon

Långfrukost

Amnestyjobb

+3tim med vänner i vacker svampskog

MASSOR av trattkantareller!

Middag med vänner

Efterrätt (chokladchock)

Häng

Gott vin

Söndag:

Sex mil i solen

Gofika på vägen

Härligt sällskap

Orka en extra mil på slutet!

Goda rester

Massor av steg

Rensa svamp...

Planera bröllopsresa

Kvällsfika

Mys i soffan med P och M

Härligt trötta ben

 

                   #snartoktober?

Bra träning

Kräver bra mat... 

 

Och ibland är den bästa maten den som är snabb. Som efter veckans intervaller. Veggkorv med hamburgedressing, gött mos :-) 

Favorittippad

Så, tävlingen som vi alla väntat, längtat och bävat inför är nu här. Troligtvis idrottssveriges största arrangemang 2014. Benhård konkurrens. Kommunstyrelsens förvaltnings stegräknartävling!! Undertecknad lär vara lite av en förhandsfavorit och pressen är således mycket stor. Jag avser ge tillbaka med samma mynt och psyka de andra genom att dra av ett ultrapass i helgen. Jag räknar med att casha in rekordstort antal steg iom det. Annars räknar jag med att min placering i Stadshuset ("penthouse" som vi på avdelningen säger, "vinden" säger andra lite avundsjukt) innebär en fördel. Givetvis med knep som att skriva ut alla mina utskrifter på bottenplan. Ett i sänder. Game on!

Joråmensåatt...

Japp då har jag nåt att pyssla med även nästa år...

Fel fokus

Jag vet att detta är fel fokus. Jag vet att man borde vara stolt och nöjd över det man gjorde istället för det man inte fixade. Men så funkar det ju faktiskt inte. Jag sprang KM:et idag (bara det en seger mot mitt motto "If you don't play you don't loose"). Mitt mål var sub 40 (jäkligt högt satt). Det missade jag. Klubbrekordet på 10 000m är 40;42. Det missade jag. Jag sprang på 40:51.

Att jag vann är en klen tröst.

En bra söndag!

Idag fick jag sovmorgon innan jag träffade Thomas, Oscar och Per från NocOut för att springa 30km kring Ågelsjön. Vi hade sol och lite moln på vår tur som gick i vacker höstlig natur (jag har saknat dessa skogar nu när vi bor i LKPG!). I stan hade det tydligen spöregnat! Vi tog en gofika i skogen (Oscar hade med sig kaffe, vilken hjälte!) och var åter vid bilen efter 27,5km. Killarna ville bada, jag ville ha 30km jämt så jag tog sista 2,5km själv.

Hemma käkade jag och P pizza innan vi tillsammans dammtorknade, dammsög, tvättade, städade toan och fixade rena lakan i sängen. Härligt effektivt!

Dagen kändes lång då jag även hann läsa igenom lite amnestydokument, internetshoppa samt kolla på film med P och M. Hoppas nu att jag "laddat batterierna" ordentligt inför kommande vecka! Då har vi bl.a. KM på 10 000m på Folkungavallen. Fast det vet jag då rakt inte om jag vågar!! Vore jättekul med ett snyggare milPB (som jag tror jag har chans på), men 25varv... Och jag som blir nervös av intervallTRÄNING... Som sagt, vet ej om jag törs!

Trädgårdsarbete=träning?

Får man regga plantering som träning? Det jobbigaste jag gjort på länge och händerna värker av alla blåsor! Marken var både stenhård och tung (kompakt lerjord). Det tog över tre timmar att plantera ett träd och fyra hallonbuskar. Puh!

Men nu är vi stolta ägare till en Betula Pendula Dalrcarlica! (Eller en Ornäsbjörk, för oss som inte är så haj på latin). 

Ornäsbjörken upptäcktes första gången 1767 i lilla Ornäs och beskrevs då för Carl vin Linné. Moderbjörken föll tyvärr i en storm 1887 men alla Ornäsbjörkar tros härstamma från denna då trädet ska vara sterilt och inte förökar sig själv. 1985 utnämndes Ornäsbjörken till Sveriges riksträd. Eftersom jag är från Ornäs så känns trädgården inte komplett utan en Ornäsbjörk!

 

Ornäsbjörken har vackra flikiga blad, dessa lite höstrostiga.

Att snitta 3:49-tempo

Idag gjorde jag come-back på NocOuts träning. Som vanligt blir jag löjligt (verkligen) nervös innan intervallträningen men samtidigt var jag rätt pepp. 1000-ingar stod på schemat. För att mildra nervositeten bestämde jag mig för att vara jättenöjd med 3:50-3:55 och inte försöka springa fortare än så. Ingen av mina vanliga farthållare var på plats, men jag hittade snart några att springa med. Jag höll 3:50 kontrollerat i fyra intervaller. Det kändes bra! Lugnt, men givetvis jobbigt. På nästsista sprang "min" klunga något långsammare (3:53) men jag orkade inte förmå mig att kuta om själv. Sista gick dock på 3:45 så det vägde upp lite. Snittet blev snygga 3:49, snabbare än mitt mål och mina snabbaste 1000-ingar någonsin - och jag som inte tränat kvalitet sedan snön låg kvar (typ)! 

Jättenöjd!

Om du tvekar

"Du kan vad du vill, och när du säger att du inte kan, så vill du inte." (Baltzar Von Platen)

 

Göta kanal

 

Glassiga 33km

Vad göra en solig ledig söndag när min söta P envisas med att spela golf? Tja, vad sägs om att ta en utflykt till ett gårdsmejeri som gör närproducerad glass? Givetvis för att äta glass. Sagt och gjort! I 24C värme tog jag mina nya Nike free (älskade sko!!) mot Stafsäter glass. Jag sprang efter karta på nya vackra småvägar. Jag hade tänkt mig att kuta ca 20km idag, men när jag kommer upp på gårdsplanen vid Stafsäter står klockan redan på över 14km... Jag käkar hallonsorbet och gräddkola med havssalt samt dricker en cider från Brunneby Musteri. Det är gott. Solen står högt. Jag halvligger på mjuka dynor. Jag blir trött. Magen är full av glass. Har ingen lust alls att springa hem. Det kommer att vara typ en mil längre än jag tänkt.  Hur ska detta gå?

 

Glass :-)

Men det går jättebra! Benen pinnar på i värmen, förbi får, stora ekar och små söta hus. Glassen ger energi och kilometrarna rullar på. Snart står klockan på 30km och jag är hemma. Jag har fått glass. Har utforskat nya vägar. Varit ute i solen. Jag är nöjd! Men Max är inte nöjd. Han vill såklart ut. Och jag är sugen på en klosyrad dricka. Och om jag får ihop 3km till kan jag avsluta veckan på snygga och jämna 75. Alltså tar jag och Max en tur till Statoil och jag kan så småningom stänga av klockan på 33km blankt. Gött! Härligt pass och jag tappade inte modet trots att det blev mycket längre än planerat. Och jag fick avsluta veckan jämt ;-)

Pepp!!

Jag känner mig jäkligt pepp (gällande löpningen alltså) just nu! Kul! Jag är inställd på och ser fram emot både längre distanser och fart samt tom styrka! 

Idag drog jag till med 2mil på 1,5tim (4:43-tempo, negativ split) - skönt! Detta är lite av ett favoritpass (om än utmanande!) för kort för att slita längdmässigt, men det känns som att det ger riktigt mycket att hålla en högre fart under en längre period. Ett kanonpass för maran. Får se om jag vågar 8varv i Växjö? 

Testar 5:2 dieten

Otroligt i ropet nu, 5:2-dieten ("fasta" två dagar i veckan, normaläta fem), sägs kunna ge både ett längre liv och minskad risk för cancer förutom då en slank lekamen - en universallösning med andra ord! Fantastiskt. Eller inte. Jag är beredd att hålla med Harvard-professorn David Sinclair: ”Kalorirestriktion får i alla fall livet att kännas långt.” :-)

Ursäkta mig men är det inte lite dumt? Svälta sig två dagar i veckan måste ju innebära att fokus på mat enbart ökar? Hur hållbart känns det? Vilken förebild är föräldrar för sina barn? Vem vill gå och lägga sig hungrig (för att hetsäta nästa dag?)? Och dessutom är de fördelar som dieten påstås ge kraftigt överdrivna (och kräver ett annat tillvägagångssätt, läs tex här).

 

Min kollega går på dieten och det var ett fasligt smällande i dörrar och irritation i luften igår - så som det ju blir när man är hungrig! Eller som en kär bekant som även hen fastnat i träsket sa "Helst vill jag ju inte gå upp ur sängen på fastedagarna". Det låter verkligen jättebra. Sen finns det ju många som "kortfastar" i enlighet med en viss triatlet. Detta innebär (iaf en variant) att man äter middag och sedan fastar fram till lunch. Jag är dock ledsen att behöva meddela att detta kallas "hoppa över frukosten" och inte fasta...

 

Trots det så tänker jag testa dieten (!). Jag har dock valt att ändra den något: godisförbud fem dagar, ok med godis i två dagar. Vardag för många, ett stooort steg för godisråttan. Nu kör vi!

 

 

Testar ny sport!

Det är ett väldigt tjat om sportbyte i hushållet. Från löpning till golf. Som den välartade (?) hustru jag är beslutade jag mig för att storsint inte förkasta golf utan att ha testat. Eller JAG anser att jag har testat. Jag har spelat minigolf. Det brukar sluta med att jag ger upp och surt säger "skriv åtta på mig" utan att ens slå de sista hålen. Golf känns som samma sak fast än längre avstånd att hamna fel på. Men idag gick jag alltså caddie för Peter. Med detta menar jag att jag pratade öronen av golfarna och Peter fick bära sin bag själv (jag är hans fru, inte hans slav). Rätt så trevligt men jag har fortfarande svårt för att se hur jag 1) ska ha tid för en till så tidskrävande sport och 2) ha tålamod nog. Dessutom, golf går rätt långsamt, men ändå var det inte tid för fika?!?

Nåväl, efter nio hål tog jag en kaffe (som ultralöpare tycker jag att fikapausen är helig) innan jag på vindlande småvägar sprang från Västerby mot Linköping. I solskenet sprang jag genom eklandskap förbi betande får, röda stugor och flera naturreservat. En vacker och skön tur om 23km och trots att jag har liite kvar av förkylningen så gick det lätt och kändes bra!

Så om jag byter sport? Det var väldigt kul att få göra nåt och umgås med P, men än är jag långt ifrån övertygad...

Tillbaka från de döda...

En vecka med minst 50tim jobb och en präktig mansförkylning gjorde att jag kammade hem noll träningstimmar i förra veckan. Tråkigt. Jag kommer inte ens att komma upp i 200km denna månad! Men, men, nu är det nya tag och mot nya mål!!

Jag ska väl inte ta åt mig äran, men jag har tjatat på Vasaloppet att ordna en ultra och de har nu tagit sitt förnuft till fånga! Nästa år kan man springa Vasaloppet, galet kul!! Tack Buud, ditt tjat var nog värt mer än mitt!

Två negativa saker dock: starten går kl 05:00(!!!), priset är 1350kr(!).

Men tydligen har man till den 22september (då anmälan öppnar) på sig att grunna över om dessa två malörer väger tyngre än en start... Hur som tror jag det är dax att ultrabenen väcks igen, de har latat sig alltför länge :-)

Ångest, besvikelse och ett straff

Så var det då dax för BAMM 2013! Jag och I åkte upp lite halvbra förberedda och jag har insett vad det är jag gillar och ogillar med BAMM. 

Gillar: utmaningen, "utsattheten" (det är svårt att ge upp...) NATUREN! Det är så vackert här att ögonen tåras.

Ogillar: ångesten. Själva springandet uppför berg är en baggis jämfört med ångesten inför att göra detsamma. Innan loppet är det ångest över allt från packning, väder, klädsel, basträckning, men allra främst över nattlägret. Komma fram, rätt trött och sedan slå upp sin tygbit till tält och sedan sova där på marken... I iskyla, orkan osv. I år var det rätt ok. Solen sken och även om det blåste friskt så kunde man sitta i solen och känna lite värme. Men när andra lopp är som att slita av ett plåster (man bara gört och sen är det dusch) är "belöningen" för BAMM ett potentiellt iskallt nattläger. Och sedan en dag till (att ha ångest över).

Dag ett var soligt, bra sikt och hyfsat lättlöpt och rätt lättorienterat. En härlig dag på fjället och även om banan var BETYDLIGT lättare än förra året så var den heller inte riktigt lika vacker. Dag två var piskande regn, stormbyar och väldigt (VÄLDIGT) kallt. Jag kunde knappt prata och fick varken av eller på vantar för att jag frös så. Pga låga moln och regn blev en annars säkert vacker bansträckning mest grå. Men bilden av den azurblå trollsjön, nedklämd mellan stuprätta berg där forsande vattenfall kastade sig ut, den otroligt vackra bilden bevarar jag i mitt hjärta lääänge!

Hur som, nu till det viktiga: vi vann.

Besvikelsen blev dock då vi pga dålig info missade prisutdelningen. Den första och troligtvis enda gången jag vinner en tävling och så missar vi prisutdelningen.

Straffet: vi vann detta:

 

Bild från nattlägret: 

Slutsprunget

Nu var det slutsprunget! Sista passet inför BAMM är nu kirrat,  igår blev det 12km terräng hemmavid, rätt bra känsla men  allt annat jag borde ha gjort inför BAMM (sprungit mer med tung rygga, i fler backar, i stenigare terräng, oftare, längre osv) är nu förgäves. Nu är det som det är. Hur som helst så ska det bli fantastiskt att få komma upp till fjällen och det jag hoppas på är bra (eller åtminstonde ok) väder så att man kan njuta av utsikter och vyer. Typ:

 

 

Torneträsk i skymmning.

 

Lapporten.

 

Inget ont som inte för något gott med sig?

Efter kräftfiske i arla gryning samt allt pyssel med kräftorna så valde jag hängmattan istället för löpdojjorna igår(!!!). Jag låg i hängmattan med solen värmande och en dokumentär på radion på låg volym och hade ingen ork eller lust att springa.

 

Utsikten från hängmattan...

 

En alternativ vy :-)

Ok, det var fantastiskt skönt! Bara lata sig, sol och fågelkvitter! Idag, med spöregn och minst 7km (13km planerade) att springa till skammgränsen (=minst ett maraton / vecka), not so much. 

Efter att ha väntat ut regnet till tretiden och ingen ljusning var i sikte så begav jag mig ut. Planerade 13km nästan halverades till blott 8km, men 5km av dessa blev snabbdistans (drygt 20min, och de gick rätt lätt!). När jag kom hem så slutade det (givetvis) att regna...

Men, regnturen fick mig att inse att min (löjligt dyra) regnjacka inte alls är tät! Bra info inför nästa veckas BAMM och den är nu nyimpregnerad. Håller det mig torr på fjället så var det lätt värt 8regniga km. Dessutom fick jag till ett kvalitetspass och även om 5"förlorade"km gör ont i en km-knarkares hjärta så kanske det ändå är bättre med 8km kvalitet mot 13km lufs? Eller lika bra iaf ? :-)

Kräftfiske!

Jag har fiskat kräftor för första gången i mitt liv! Vi fick nästan 100st, fler i storlek "mindre hummer". Skitkul! Och en bild säger mer än 1000ord:

 

Just hanging around...

 

Kram?

 

De "nappade" trots solsken!

 

Före...

 

Efter!

Nu laddar vi inför skivan, skittrötta efter det tidiga morgonfisket :-D

Skor (igen)

Det är inte ofta man köper nåt med förhoppningen av att inte behöva använda dem... Men ok, dessa BEHÖVS faktiskt! Mina gamla är från 2010, har gått 700km i slask, is och saltsörja och tappat dobb. Och väger bly. Och är fula. Och klumpiga. Och dessa var för halva priset. Och jag är värd dem. Och inte för att jag längtar - V E R K L I G E N INTE - men nu är jag redo för vinter(helvettet). Må den dock dröja jäkligt länge!!!

 

IceBug Spirit3 OLX Cherry/black. För vinterlöpning. Och tuff terräng.

Som kuriosa kan jag berätta att mina gamla icebugs senast användes den 19 mars i snöstorm (tack vare jogg.se har jag millimeterkoll på alla mina skor). Typ samma dag fast året innan, 24 mars 2012, sprang jag seedningsloppet för GBG-varvet i Mantorp. I shorts och linne... 18C varmt. Utan isinsekter på fötterna. Ni vet nog vad jag föredrar.

Helt klart hoppas jag att det är väder för dessa LÄÄÄNGE till :-) 

Väggen

De flesta som håller på med löpning känner till - och fruktar - väggen. Ofta dyker den upp sent i ett lopp, kanske kring km 35 i ett maratonlopp. Som namnet antyder så känns det som att springa in i en vägg. Glykogendepåerna är tömda och musklerna är slut.

Idag såg jag mig inte för och sprang därför rakt in i väggen. Jag hade nog inte sprungit mer än 250m innan jag kände att detta inte var min dag. Jag "väggade". Typ.  Tanken var 12-20km terräng skönt tempo. Det blev 10. I rätt uselt tempo. Som kändes skitjobbigt. När jag kämpat i 8km började jag regna. Jag kastade då in handduken och lufsade hem. Tja, man ska väl ha sådana dagar också... Blä.

RIP Dassödlan, länge leve Dassödlan!

 Som jag skrev om för någon dag sedan så hade vi tidigare en dassödla. Detta var en lite söt ödla som tycktes bo på vårt dass. Tyvärr råkade Dassödlan vid ett tillfälle ha den dåliga smaken att sätta sig så illa att hen klämdes ihjäl när dörren stängdes, RIP Dassödlan.

Det kan tyckas makabert, men jag hade inte hjärta att ta bort Dassödlan, så hen sitter på sin plats i dörrspringan än idag:

 

Ingen dinosaurie, bara en dassödla!

Men mirakel har skett förr och så även nu! Dassödlan har återuppstått! Eller skelettet sitter där det sitter men vi har fått en ny dassödla! Dassödlan II:

 

Phump! låter det varje gång man öppnar dörren och den lite korkade krabaten trillar i backen. Hoppas Dassödlan II är mer medveten om var man inte bör sätta sig...

Löpningsmässigt är detta är tredje veckan med över 7mil/veckan. Jag har sprungit hyfsat rejäla långpass (kring 30-35km) många backpass och några (men de hade kunnat vara fler) på teknisk stig. Det jag missat är riktiga back2back pass, samt fler pass med tung rygga. Men kanske har jag ändå en ok laddning inför BAMM? Hoppas. Och mirakel sker ju ;-)

10km bonus :-)

Efter morgonens 17km soliga morgonjogg på lummiga skogsvägar upptäckte jag att jag att jag skrapat ihop 10km längre denna veckan än jag trodde! Gött, det tänker jag fira med 10till på söndag :-) bonus på bonusen! Jag kände mig dock lite seg i benen, trots en vilodag. Men å andra sidan klämde jag Tolvmannabacken 4ggr (13,5km) med tung rygga i regn i tisdags och Ågelsjön-Sörsjön 26,5km i onsdags. Jag är just nu inne i en mängd- och "tyngd"period där jag springer mycket, långt och tungt. Detta är tredje veckan med detta (femte raka veckan med ett backpass i slalombacke), nästa vecka ska jag ta det lite lugnare och sedan är det BAMM!! De har släppt lite info om årets banor, typ hälften så många höjdmeter och en tuffare dag två. Jag hade hellre sett en tuff dag ett då så kort tid som möjligt i nattlägret är att föredra. Vad göra i vårt lilla kondomtält om det blåser och regnar? Nåväl, ser fram emot att komma upp till fjällen!!

Annars så har Max haft +40C feber i flera dagar pga en otäck fästingburen, eh, bakterie (tror jag!). Nu är han bättre (skönt!) men 20dgr antibiotika visar att de är inte att leka med! 

Idag (i värmen!) har jag och Peter byggt klar vår brygga. Jag är mäkta stolt även om vi säkert hade blivit dissade av både Ernst och Timell:

Orm

Att vårt torp är ett zoo har jag skrivit om ett par gånger. Men det är mer än så. Det är även en herpatologisk våt dröm. Det fullständigt KRYLLAR av orm (och andra kräldjur) där. På vår brygga bor familjen snok, i vattnet har jag sett salamanders, överallt bor kopparödlor/kopparormar, på dass bodde ett tag dassödlan (tills hen råkade sätta sig på fel ställe när någon stängde dörren och, tja RIP dassödlan :-( hens släkt lever dock och frodas. Men inte på dass.) och, tyvärr är stället även strösslat med huggormar. 

Jag gillar huggormar. Eller typ. Jag tycker att de är vackra, men vill undvika bett (framför allt på Max). De grå är tråkigast, de bruna (har fått för mig att det oftast är honor?) ser rätt snälla ut och coolast är de svarta med nästan vita kryss, eller de som är typ "inverterade" och ser ut tvärtom! Men hos oss finns förutom detta kolsvarta huggormar, blå huggormar och orangea huggormar. Ni fattar. Många ormar blir det. Igår skopade jag upp en brun i bärplockaren. Min blåbärssylt har livet som insats.

Det är inte alltid helt enkelt att fånga dem på bild, men några har vi lyckats med:

 

Det syns kanske inte så bra, men denna tjockis på över en meter ligger och solar sig på vår trapp in till torpet! Som en liten överraskning när jag kom på besök... Detta är en "Vanlig snok" (vem kom på det tråkiga namnet!?) vilket syns på de gula fläckarna och på att de, till skillnad från huggormen, inte har vertikala pupiller (så dum identifieringsmetod! Vem vill gå så nära bara för att upptäcka att den HADE vertikala pupiller?).

 

Som ni ser ovan och nedan har vi även BLÅ huggorm hos oss. Tror att detta fenomen har nåt med när de ömsar skinn att göra.

 

En blå en. Längs husväggen. De är så närgångna att de borde betala hyra. Hoppas att de tar många möss.

 

Favorit i repris!! Jag har skrivit om denna raritet tidigare, det är en albinohuggorm och tydligen det enda dokumenterade fallet i Sverige sedan -70-talet. Bilden blev publicerad i tidningen "Snoken" och hela herpatologisverige blev gröna av avund. Troligen är nu fyndet dött. Man har rätt små chanser för överlevnad om man är orange i den svenska faunan...

 

Ytterligare en raritet. Vi skrämde bort denna snygging i tron att det var en rätt konstig huggorm. Men sedan insåg vi att det är en Hasselsnok, Sveriges ovanligaste orm/snok. Den saknar tänder (typ som en and) och äter andra kräldjur (tex huggormar!) och är en sann soldyrkare. Den är välkommen åter!

Och en sista sak, det stämmer inte att ormen slingrar iväg om man bara stampar lite extra när man går i skogen. Snoken försvinner som en avlöning (förutom de på bryggan, de får man typ putta ned... De är dock uppe igen innan man hunnit bada klart) men huggormen tar gärna strid om vem som var där först. När jag är ute och springer så ser jag ofta ormar som ligger och solar sig på vägen. Dumt tycker jag då de ofta slutar som pannkakor. Jag brukar skrämma bort dem. Kopparödlorna måste man ibland typ lyfta bort (latisar...) snoken hinner jag knappt se men huggormen... Jag vill av förklarliga skäl inte ta i dem så jag brukar sparka grus på dem för att få dem att flytta sig och jag får sparka rejält länge innan de - ilsket väsande - pyser iväg. Stövlar i skogen är därför ett hett tips.

Det finns bra dagar utan löpning!

Tydligen ;-) Idag har jag och Peter byggt brygga! Vi fick presentkort på den lokala järnhandeln i bröllopspresent och köpte där virke till en ny brygga! Vi är inte riktigt klara, räcke samt "inredning" saknas, men så här långt har vi kommit: 

 

Förutom bryggbyggandet har vi druckit hemgjord rabarbersaft med jordgubbar: 

 

Och vi har även fiskat! Peter fick (äntligen) en rejäl abborre och plötsligt är kilopriset på fisk i sjön (aka avgiften för fiskekortet) inte så hisnande.

 

Givetvis spelade jag en nyckelroll i fiskandet då jag var rorsman: 

 

Nu ska vi grilla, vår fångst och annat, men först lite chirre och öl, har fått så lite av den varan att jag känner mig lätt yr.

 

En bra dag. Alldeles utan löpning. Vem hade anat det? :-D